Etikett: Östergötland

Riv upp förslaget om bostäder i Sättuna

Gustav Knutsson (MP) ledamot i samhällsbyggnadsnämnden skrev den 25 september i Corren debattartikeln ”Riv upp förslaget om bostäder i Sättuna”.

Låt oss fortsätta odla den goda jorden och bygga bostäder på annan mark, skriver Gustav Knutsson (MP).

Linköpings kommun planerar att skapa ett nytt bostadsområde med 360 villor i Sättuna vid Roxens västra strand, trots att det strider mot flera av kommunens egna långsiktiga miljömål.

Åkerjorden i Sättuna hör till de bästa i Sverige, och det vill inte säga lite med tanke på att Sveriges åkermark överlag hör till de bästa i världen. Bördig åkermark kommer bli värd allt mer i takt med att klimatförändringarnas konsekvenser i form av torka och översvämningar gör stora arealer i andra delar av världen obrukbara. Att offra en sådan resurs för att bygga villamattor ligger mycket långt från de långsiktigt hållbara beslut som framtidens Linköpingsbor har rätt att kräva av oss.

Det andra starka argumentet mot det planerade bostadsområdet är att det inte kommer blir ett tillräckligt stort underlag för normal service som affärer och skolor. De allra flesta som bor där kommer därför att behöva åka därifrån dagligen och de kommer bli tvungna att åka bil, eftersom de kommer att vara för få för att motivera en utbyggd kollektivtrafik. Den planerade busshållplatsen vid Bergsvägen ligger en dryg kilometer bort. En kilometer är för långt att gå för de flesta, särskilt om man ska göra det med tunga matkassar och kinkiga dagisbarn. Biltrafiken kommer därför att öka vilket också är i strid med kommunens övergripande miljömål.

Förslaget har nu varit ute på samråd och både LRF och andra har tagit upp hotet mot åkermarken. För Miljöpartiet är det ett enkelt beslut: Riv upp förslaget, bygg inte på åkrarna kring Sättuna.

Låt oss fortsätta odla den goda jorden och bygga bostäder på annan mark. Det kommer löna sig i längden.

Kommunen hotar livsmedelsförsörjningen

I Corren den 10 september skriver Mats Tobiasson, Agronom från Sätuna, som bland annat arbetat med rådgivning och försök i lantbruket, en debattartikel med rubriken ”Kommunen hotar livsmedelsförsörjningen”.

Vårt samhälle är helt beroende av åkerjord och i Sätuna är åkermarken bra eller mycket bra, skriver Mats Tobiasson. Han menar att Linköpings kommun är på väg att förstöra odlingsmark med sina exploaterinsplaner för Sätuna.
Översiktsplanering är svårt. Frågestunden med planerarna i onsdags kväll den 5 september i Kaga bygdegård om planerna för Sätuna bekräftade det, och att åkerns samhällsvärde negligeras i planeringen.

Åkermarken i Sätuna är bra eller mycket bra, och får ett allt större värde. Bara 2 procent av svenskarna arbetar med lantbruk, men cirka 95 procent av vår mat kommer från jord- och trädgårdsbruk. Vårt samhälle är alltså helt beroende av åkerjorden, så länge den nu räcker: Världsbefolkningen blir större, jordförstöring minskar arealen, och våra höga skördar har vi bland annat tack vare ändliga resurser som fosforn i konstgödsel och olja som drivmedel. Utan dessa minskar skördarna radikalt, men ändå försöker vi dessutom ersätta olja med åkergrödor. Detta blir en svårlöst ekvation.

Efterfrågan på mark stiger globalt, och från 2002 till 2010 ökade priserna i snitt med 400 procent. Sverige hör till de 20 länder i världen som köper upp mest jordbruksmark utomlands, vilket bland annat lett till att småbönder i Sierra Leone har mist mark, inkomster och dräglig försörjning med hjälp av Swedfunds svenska skattepengar. Torkan i USA ger stora prishöjningar på majs, soja och spannmål globalt, och handeln med sådana baslivsmedel är just global. Eftersom USA gör fordonsetanol av majs har FN:s livsmedelsorgan FAO begärt att USA drar ned på den tillverkningen, men USA vill minska sitt oljeberoende och säger nej.

I våras anordnade länsstyrelsen ett seminarium om fysisk planering och hushållning med åkermark. De som leder planeringen av Sätuna var inte där, säger sig sakna kunskap i frågan och menar att jordbruksmarkens samhällsvärde ligger helt utanför deras ramar, men menar ändå att länsstyrelsen, som har kunskap och är tydligt kritisk mot exploatering av betes- och åkermark i Sätuna, vare sig ”har ansvar för frågan eller att verkligheten fungerar”.

Riomötet om miljömål gav inte mycket, men 100 länder enades om att värna åkermarken, särskilt för lokal livsmedelsproduktion. EU-kommissionen har liknande mål. I denna värld vill kommunen bygga på utmärkt jordbruksmark, uttryckligen utan att anlita jordbrukskunnande, men ”förhoppningsvis har vi lyckats fånga in allt av betydelse”. En svensk kommun kan utan straffsanktion strunta i miljöbalkens skydd för åkermark och invånarnas långsiktiga behov, trots att projektledningen vet att packningsskadad åkermark sannolikt bara kan repareras av nästa istid.

Vilka politiker drar de ansvarsfulla slutsatserna och styr exploateringen från åkerjord mot impediment, till exempel längs Stångådalsbanan?

Hur tillåts lokala intressen förstöra jordbruksmarken i Sättuna?

I Corren den 21 september skriver Sigvard Henriksson, Utbildad och verksam inom byggnadsteknik, byggnads- och fastighetsjuridik, i en insändare ”Hur tillåts lokala intressen förstöra jordbruksmarken i Sättuna?” en replik till Mats Tobiasson, Corren, 10 september.

Det kändes bra att en jordbruksexpert fick tillfälle att yttra sig. Att jordbruksmarken i Sättuna är av hög klass har jag vetat länge. Det fick jag veta när jag som byggsakkunnig en tid arbetade för dåvarande Lantbruksstyrelsen och hörde deras jordbruksexperter uttala att odlingsjorden i Sättuna är en av Östergötlands bördigaste och mot torka mest pålitliga jordar. Tobiasson hänvisar till det förslag till översiktsplan för Sättuna som varit utställt för granskning.

I nämnda planförslag går man helt emot Plan- och bygglagens föreskrifter om att ?markområden skall användas för det ändamål som områdena är mest lämpade för etc.”, och man går även emot Miljöbalkens lagföreskrifter som säger att ?brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses genom att annan mark tas i anspråk”. Av förslaget framgår att man i planeringen kan bortse från dessa föreskrifter genom att hänvisa till ett kommunalt beslut som anger ?att man för bebyggelseutveckling gör anspråk på cirka 3 procent av jordbruksmark som finns i både Linköpings och Norrköpings kommuner?.

Eftersom båda kommunerna tillsammans har en landareal av cirka 2922 kvkm, och med förhållandevis mycket jordbruksmark, torde de 3 procent utgöra ett stort markområde, vilket gör att denna spärr mot exploatering av jordbruksmark blir helt verkningslös. I det bördiga Östergötland som räknas som en av Sveriges kornbodar kan ju ett så lättjefullt beslut fattas trots att det i världen varje dygn dör cirka 29000 barn under 5 år på grund av undernäring och sjukdomar, vilka många är orsakade av näringsbrist. Siffran angavs i ett inslag i rapportmorron vecka 37 i år.

Att det finns annan mark än den värdefulla jordbruksmarken i Sättuna i Linköpings närområde att tillgå är obestridbart. Jag frågar mig ?när ska åtminstone något av våra politiska partier värna om hela kommunens intressen och inte helt glömma bort landsbygdsutvecklingen och livsmedelsförsörjningen”.

Bördig åkermark hotas när stan växer

SR P4 Östergötland publicerade den 9 september inslaget ”Bördig åkermark hotas när stan växer”.

Bördig åkermark försvinner när städer växer, och det oroar bland annat lantbrukarna. Något som blivit ett hett ämne i Linköping när fler bostadsområden byggs.
http://sverigesradio.se/api/flash/player_embed.swf?8
Men kommunalrådet Muharrem Demirok (C) anser att Linköping är en av de kommuner som är bäst på att skydda åkermark från bebyggelse.

– Vi använder tre procent av åkermarken för att värna 97 procent. Det är genomgående i hela kommunen och där är vi unika i Sverige, säger han.

Det är i Linköpings och Norrköpings gemensamma översiktsplan från 2010 som det fastslås att kommunerna ska kunna ta åkermark i anspråk för att bygga attraktiva bostäder och för att utveckla städerna. Det är väl motiverat, heter det i översiktsplanen.

Men det står också att det innebär att som mest cirka tre procent av åkermarken i Linköpings och Norrköpings kommuner tas i anspråk. Det är 0,014 procent av all åkermark i länet. Men på Lantbrukarnas riksförbund, LRF, är man kritisk till att kommunen vill tillåta byggen på bördig åkermark.

– Framförallt den här åkermarken som har hög avkastningspotential vill vi inte att det byggs på. Och inte minst den som ligger nära städerna där människorna bor – den kommer det verkligen att vara behov av, säger Peter Borring, som är LRF:s ordförande i länet.

Men kommunalrådet Muharrem Demirok tycks ändå vara ganska överens med LRF.

– Åkermark är primärt för produktion av livsmedel och inte för byggnation. En stad kan och ska inte breda ut sig alltför mycket. Så vår ambition nu är att hålla samman den och bygga ihop den, säger Muharrem Demirok.

Och bygga på grönområden?

– Nej. Vi kommer att lägga vikten vid att bygga ihop kvarter, bygga på hårda ytor och bygga på höjden. Vi ska bygga på ett sätt som vi inte har gjort i Linköping tidigare.

Bygg inte bort Sättunas åkermark

Östgöta Correspondenten publicerade den 31 maj en insändare skriven av Bengt Olsson.

Världens befolkning beräknas i dag uppgå till sju miljarder människor. Även med en positiv tilltro till människans möjligheter att genom förbättrade produktionsmetoder inom jordbruket mätta en växande befolkning finns en ändå växande insikt om behovet av att värna den viktiga natursresurs som åkermarken är. I Sverige har åkermarken minskat från 3,7 miljoner hektar då den var som störst på 1930-talet till 2,6 miljoner 2007.

Linköpings styrande allians uttrycker också betydelsen att detta i sitt Visions- och samverkansprogram genom formuleringen: ”Kommunen inte har råd att som tidigare bre ut sig över en allt större geografisk yta. Vi måste bli bättre på att hushålla med den markresurs som vi har. I detta är det då viktigt att befintlig jordbruksmark används klokt och att byggnation på sådan mark undviks så långt det är möjligt.”

Två moderater från länet, Betty Malmberg och Stefan Eriksson, var inne på samma linje i en artikel i Corren i början året, där de bland annat ansåg att: ”Skyddet är svagt för jordbruksmark och mark som exploateras är för evigt förlorad.”

Nu har emellertid Linköpings kommunstyrelse beslutat att gå fram till kommunfullmäktige med ett förslag till översiktsplan för Sättuna, som innebär att 43 hektar jordbruksmark på östgötaslätten kommer att exploateras för bostadsbebyggelse. I handlingen uttrycks ianspråktagandet av jordbruksmark lite förskönande som en ”irreversibel” process.

Vi får se vad kommunfullmäktige fattar för beslut i frågan, men enligt min mening borde fullmäktige säga nej till exploatering av åkermarken vid Sättuna. Då får vi dessutom behålla den fina utsikten över östgötaslätten vid E4, som den ännu finns kvar väster om Stångån, och som bidrar till Linköpings karaktär, som ”staden vid slätten”.

Att förvalta ett landskap- retrospektiv

”Mitt namn är Faiz Mawlayi, jag är utbildad fysisk planerare och följande artikel bygger på funderingar jag hade inför och under seminariet – ”Att förvalta ett landskap”, som Länsstyrelsen i Östergötland arrangerade. Jag deltog i seminariet för Den Goda Jordens räkning, och den stora anledningen är att jag vill se en strukturell förändring i samhällsplaneringen som idag är alldeles för produktionsfixerad och där begreppet holistisk ses som en anomali”

Vi är många som jobbar med att nuet och morgondagen ska gå ihop, och att förvalta ett landskap är precis det. Det vi gör idag, kommer eka in i morgondagen och därför krävs det samförstånd i frågan om hur vi på bästa sätt förvaltar och utvecklar de svenska landskapen och deras potential. Samförstånd kräver öppenhet, vilja och ett diskussionsklimat där ifrågasättande och kritik är de rätta sätten att nå samhällsutveckling. Dock är det så att i många fall ställs kritiken mot en god samhällsutveckling, och kritik mot stadsutveckling och nyexploatering tas inte väl emot av alla parter.

För ca 3 år sedan fick jag möjlighet att prata med kommunalrådet Anders Rubin angående utvecklingen av Victoria Park vid Limhamns kalkbrott i Malmö. Jag frågade honom när Victoria Park var på tapeten varför kommunen inte säger nej till exploatering som kan leda till negativ samhällsutveckling. Anders svarade att Malmö inte har råd att säga nej till nyetablering och nyexploatering av denna skala. Nu är det långt ifrån alla som håller med om att Victoria Park leder till negativ samhällsutveckling. Men det är ett så oerhört intressant svar, det säger mig absolut ingenting om verkligheten som ligger framför oss.

Som student hörde jag ofta att vi lever i en bubbla och att verkligheten skiljer sig väldigt mycket från skolans trygga värld. Att jag inte behöver ta konsekvenserna för de idéer och planer jag visionerar. Men jag undrar vem det är som lever i en bubbla, det är ett så enkelt svar att säga som Anders, att ge efter för marknadsklimatet och vara rädd för förlorade markintäkter, skatteintäkter och vad det nu rör sig om för kortsiktiga ekonomiska vinster. Är jag orättvis mot Anders? Det tycker jag inte, han är kommunalråd och är en av de ytterst ansvariga för kommunens utveckling.

Om jag för en stund får förenkla bilden så vill storstäderna manifestera sin storhet i företagskluster, arenabyggen, konferenscentra, hotell, inomhusgallerior, och glansiga handelsgator i stadens centra. Stadens centra är inte en plats för alla. Offentliga utrymmen i staden krymper, och platser blir allt mer handelsfokuserade, med sämre flexibilitet i användning och i slutändan blir resultaten homogena och stela platser där människor ordnar sig efter den mekaniska stelhet stadsrummet blir en symbol för.

Småorter och småkommuner bygger vidare på idéerna om att var tillflyktsorter, en plats av lugn och trygghet där alla känner alla. De som ligger i omnejden av större städer försöker locka till sig människor med drömmen om ett hus och om ett liv närmare naturen och frisk luft. Dessa visioner och föreställningar handlar för många om ett självförverkligande, ett ego som behöver speglas.

Men frågan är vad som ger liv till vad i våra byggda miljöer. Är det de manifesterande byggnaderna i staden som ger liv åt människan eller tvärtom, ger föreställningen om småsamhällen verkligen upphov till den försköning vi har av dem. Detta är en social konstruktion som jag inte kan hålla med om eller vill skriva under. Hur många kan verkligen säga att de känner sina grannar bättre när de flyttade ut från staden? Vi lever i ett samhälle där fler av oss önskar att dygnet hade fler timmar att erbjuda då stressen i våra liv är påtaglig och detta gör att många av oss föreställer oss olika former av tillflyktsplatser, i staden, konsumtion och finkultur, eller i småorterna, det pittoreska och vykortslandskap.

Vad har allt detta att göra med vår syn på landskapet och vår syn på jordbruksmarken? Jag skulle vilja säga att det har allt att göra med både landskapet och indirekt med vår syn på jordbruksmarken. För att förstå vad som sker i vårt samhälle i stort behöver vi en övergripande förståelse för hur de beslut vi fattar som privatpersoner, politiker, tjänstemän och företag påverkar utvecklingen av vår tillvaro. Min syn har varit präglad av de lokala problem som vi har i Skåne, som i förra veckan uppdagades i Sydnytt med Länsstyrelsens förslag på åtgärder för miljömålen. Det som väckte uppmärksamhet var förslaget om nollvision gällande exploatering på jordbruksmark. Detta förslag är mycket kontroversiellt då mycket av den nya bebyggelsen hamnat på jordbruksmark.

Skåne befinner sig i ett skarpt läge, vilket innebär att situationen ser lite annorlunda ut här än i övriga landet. Det är många faktorer som bör hållas i åtanke, det är mer tätbefolkat här och befolkningsprognoser som tagits fram visar att Skåne kommer få en kraftig befolkningsökning. De delar av Skåne som växer mest ligger i ett landskap med de bäst klassade jordbruksmarkerna i Sverige, och Europa. Detta sätter stor press på samhällsplaneringen och inför de vägval som den står inför.

Det finns massor med siffror att plocka fram som visar hur utveckling ser ut på global nivå, hur mycket mark som gått åt i Europa och i Sverige, men ett faktum somt vi absolut bör ta fasta på är att det finns dubbelt så mycket hårdgjorda ytor per svensk än per dansk. Dock innebär detta inte att vi ska jämföra oss med danskarna, nej det vore för enkelt. Men vi ska ta fasta på det faktumet att vi har kapacitet och stora möjligheter att förtäta våra städer utan att det sker på bekostnad av stadens grönstrukturer och utan att våra städer och orter fortsätter bre ut sig.

Vi måste se på utvecklingen i Sverige utifrån Sverige och utifrån vårt samhällsklimat, våra kulturella och geografiska skillnader, och ur vårt regelverk. Vi måste se till vårt förhållande rörande ägandeperspektivet och förvaltande av mark, och vilka roller vi har som privatpersoner, politiker, tjänstemän och företag för att kunna utveckla ett nytt synsätt, för att förändra och förbättra regelverket och väcka liv i diskussionen om samhällsplanerings verkliga syfte. Social konstruktion för ökad konsumtion och kortsiktiga ekonomiska vinningar är inget som hör till samhällsplaneringens primära syfte, och det är min absoluta åsikt i frågan.

Vid seminariet ”Att förvalta ett landskap”, som arrangerades av Länsstyrelsen i Östergötland, diskuterades situationen utifrån andra förutsättningar än de jag ser när jag tänker på problematiken. Mitt synsätt har utgått från situationen i Skåne, och vi lever i ett väldigt avlångt land med skilda geografiska förutsättningar, därför finns det ingen universal lösning på problemet rörande exploatering på jordbruksmark.

Jag brukar gilla att göra en jämförelse för att sätta perspektiv på hur avlångt Sverige är, siffror blir ibland förblindande. Det är samma avstånd mellan Kiruna och Ystad som det är mellan Ystad och Nice, medan Danmark eller Nederländerna kan jämföras som ett par sammansatta Skåne. Med detta sagt ökar komplexiteten för hur ett skydd skulle kunna utformas på bästa sätt i ett så avlångt land som Sverige. Skogs- och mellanbygd har andra förutsättningar, och andra problem än de jag ser i Skåne. Det är också detta som skrämmer många angående idén om att jordbruksmarken bör bli ett riksintresse. Men oavsett bör rädslan vara större över vad som händer om vi inte gör något.

För mig är jordbruksmark och skogsmark resurser precis som olja, gas eller metaller och de är inte förnyelsebara om vi skövlar eller bygger på dem okontrollerat med den kortsiktiga och skygglappsfokuserade planering som vi befinner oss i idag. Staten och riksdagens roll är viktig vid utformning av reglering och kontroll. Dock är frågan återigen hur denna ska se ut, ska den vara aggressiv och regelverksdefinierad eller ska det ske genom incitament och förändringar som påverkar marknaden. Det senare kräver att vi kartlägger vilka faktorer som lett fram till den utveckling vi har idag. De fastighetsregleringar och byggnadsregler som försvårar förtätningar idag, och hur nya marknadsincitament skulle kunna introduceras för att underlätta förtätning.

Lockelsen att slippa krånglig byråkrati, fastighetsrättsliga konflikter och högre kostnader genom exploatering på jordbruksmark måste bort, och genom att introducera goda incitament skulle marknaden kunna sköta sig själv utan det kaos som råder idag. Gör vi inget kommer marknaden löpa ännu mer amok. Men detta utesluter inte det första heller, och ett bättre utformat regelverk skulle kunna avgränsa marknaden till ett bestämt spelrum. I Danmark är detta spelrum utformat som zoneringar. Dessa zoneringar är indelade i urbana och rurala zoner. Andra marknader är kontrollerade av gränser, varför ska inte byggnadsproduktion och exploatering kontrolleras på liknande vis?

Vi måste ta detta på allvar, den demokrati vi har ger oss inte bara friheter utan också skyldigheter, och vi har ett ansvar gentemot nästkommande generationer, ser vi inte detta utför vi under våra liv väldigt odemokratiska handlingar i demokratins namn och det är ett hyckleri som jag har väldigt svårt för.

Att förvalta ett landskap

Bloggen ”När resurser sinar” av Magnus Redin publicerade den 22 mars följande inlägg om seminariet ”Att förvalta ett landskap” i Linköping.

För två veckor sedan höll länsstyrelsen i Östergötland seminariumet att förvalta ett landskap och det sades mycket som både var klokt och intressant på seminariet men jag börjar med det som jag uppfattade mellan raderna och en text i efterhand blir en text om det jag minns. Nyhetsvärdet är ringa då dessa problem även fanns för 20 år sedan och de flesta lär finnas kvar länge än.

Länsstyrelsepersonalen sken upp när de pratade om att lösa problem och göra något som är produktivt. Det måste vara oerhört mycket roligare att stödja produktion i stället för att administrera justeringar av stödrätter på hundradelar av hektar och dessutom ger det tryggare arbetsuppgifter vilket är klokt inför kommande jobbiga tider.

Det höjdes inga ögonbryn i publiken när det talades om att åkermark är en ändlig resurs och att framförallt bördig åkermark är en hotad resurs då samhällen grundades där marken var som bördigast och försörjningen enklast. Det var inte förvånande då det var temat för seminariet och de som saknade nyfikenhet inte var där. Det som var intressantare är att det inte på något sätt var kontroversiellt med oljekulmen och fosforkulmen, forsforkulmen hade bäst referenser pga forskningen på linköpings universitet, undrar om motsvarande seminarium i Uppsala skulle nämna peak oil mer?

Mycket av föredragen och diskussionerna handlade om stadsplanering, varför är svenska tätorter ytineffektiva med färre boende och jag antar även arbetsplatser per hektar än i centraleuropeiska länder och även Danmark? Varför är de oformliga blobbar som ofta saknar en tydlig början och centrum? Konsensus verkar vara att det hör ihop med planprocesser, att det är politiskt enklare att planera för byggen där det inte finnas grannar som har negativa åsikter och att vi helt enkelt har gott om plats och markägare som vill utveckla sina fastigheter. Själv tror jag även att det kan finnas ett samband med att laga skiften dödade bykulturen och när landsbygdsbefolkningen flyttade in i städerna var de egentligen inte så intresserade av att bo tätt nära grannar, butiker och nöjen.

För kompaktare städer går det att göra enkla saker som att hålla externhandel så nära centrum som möjligt och helt enkelt kräva att det byggs minst två våningar. Själv tror jag på dåliga tider med höga bränslekostnader och då är det även ett sätt att skydda nyttan med och därmed värdet hos fastigheterna.

Det tydligaste exemplet på korttänkt planering var Landskrona logistikcentrum som byggs på ypperlig åkermark samtidigt som det finns närliggande sandmarker på några kilometers avstånd, det är bara det lilla problemet att den marken finns på andra sidan en kommungräns och då skulle det inte längre bli landskronas projekt. Sedan nämnde Anders Larsson även att det är en lite märklig investering nu när oljan sinar, hoppas de har planerat så det går att ansluta logistikcentrumet till den närliggande järnvägen. En lösning som länsstyrelser har funderat på i många är är en överordnad regional planeringsnivå vilket givetvis är politisk dynamit som inte ens behövs där kommunerna är stora.

Att bromsa kulturlandskapets förändring var en fråga som ingav mig en del uppgivenhet. I Östergötland och Sverige i allmänhet tappas de största arealerna i magra skogsbygder där åker blir skog eller helt enkelt överges och det nämndes att fäbodarna är hotade, nötdjuren blir färre i mellanbygder och samma typ av problem finns med att behålla Östergötlands eklandskap. Här skär sig olika statliga styrmedel och mål för fauna, skogsproduktion och stödsystem. Stödsystem som i sin småpetiga byråkrati gör att bönder ger upp samtidigt som bidragens kapitalisering i högre markpriser både skyddar mot exploatering och gör det svårare för unga företagare att köpa mark och utveckla verksamheter.

Vi linköpingsbor fick många kängor för att vi är ledande på att bygga på god åkermark. För mig gäller kampen den mark som ännu inte är detaljplanerad, jag vill gärna locka upp byggandet på lite högre mark där det är lite dyrare att gräva, tydligare arkeologiska lämningar och artrikedom som skyddas medan åkern är en oskyddad biologisk öken som ”bara” ger oss mat. Å andra sidan minskar byggande på hagmark och övningsområdet risken för monotona områden. Allra bäst är givetvis att bygga vidare inom staden men där är det svårt att riva och grannklagan hörs mer än grannförhoppningar om bättre lägenheter och lokaler. Det lilla jag har kunnat göra i bygg och miljönämnden är att bidra till att släppa fram villor ute i skogen och tillbyggnader i gamla övernitiskt planerade villaområden, alltid något!

Om det gick att locka till att planera klokt och investera för ett hundraårsperspektiv vore mycket vunnet.

Vill värna om jordbruksmarken

ATL rapporterade igår:

Samhället har ett ansvar att hushålla med jordbruksmark i planeringen, skriver länsstyrelsen i Östergötland och ämnet ska dryftas på ett seminarium.

Ansvaret att hushålla med jordbruksmark regleras i miljöbalken, men frågan har enligt länsstyrelsen kommit i skymundan de senaste decennierna.

Det krävs en ökad förståelse för ett långsiktigt bevarande av jordbruksmarken för att klara utmaningar om miljö och global livsmedelsförsörjning.

Därför är det av största vikt att kommuner och planeringsansvariga tar ställning till frågan om hushållning med jordbruksmark, skriver myndigheten på sin hemsida.

Seminariet anordnas torsdagen den 8:e mars och medverkar gör forskare, organisationer och myndighetsföreträdare.

Bebygg inte åkermark

Följande debattartikel skriven av Eva Gustavsson och Nils-Krister Persson, Matupproret i linköping publicerades den 2 mars i Corren.se.

Stoppa byggandet på vår värdefulla jordbruksmark. Det anser Matupproret i Linköping. De tar som exempel den nya översiktsplanen för området mellan motorvägen och upp till Ekängen och Roxtuna.

Nu vill kommunen bygga på bördiga åkrar kring Linköping. Detta enligt en ny översiktsplan för området mellan motorvägen och upp till Ekängen och Roxtuna. Vi bor här mitt i en av Europas bästa jordbruksbygder med tusenårig odlingshistoria och ser hur denna betydelsefulla mark krymper allt mer.

Att bebygga stadsnära åkermark är en omodern tanke som man hade hoppats inte skulle vara aktuell 2012. Östergötland har under lång tid varit en kornbod för Sverige och den bördiga östgötaslätten är ett kännetecken för regionen. Allt fler människor blir medvetna om att vi måste kunna försörja oss själva lokalt inför en framtid med brist på olja och andra resurser. Till detta finns flera argument: ekologisk hänsyn, minskade transporter, ökad robusthet mot förändringar i omvärlden, ökad medvetenhet om jordbrukets betydelse för att vi ska få mat på bordet.

Allteftersom befolkningen i världen ökar, användningen av jordbruksprodukter till drivmedel och bränsle tilltar och konsumtionen av resurser fortsätter öka är det av största vikt för mänsklighetens framtida överlevnad att bevara jordbruksmarken. Att ha tillgång till produktiv jordbruksmark nära staden måste börja ses som en ytterst värdefull tillgång som inte får slarvas bort genom kortsiktigt byggande.

Linköping talar gärna om sig som en kommun riktad mot framtiden och man talar om hållbar utveckling som skall genomsyra all planering. Tyvärr syns inte mycket av detta i planerna som kommunen presenterar.

Matupproret Linköping vill därför att det blir stopp för byggande av vägar, industrier och bostäder på vår värdefulla jordbruksmark. Jordbruksmarken är en av våra allra viktigaste resurser för framtiden, både internationellt och här i Linköping.