I Corren den 10 september skriver Mats Tobiasson, Agronom från Sätuna, som bland annat arbetat med rådgivning och försök i lantbruket, en debattartikel med rubriken ”Kommunen hotar livsmedelsförsörjningen”.

Vårt samhälle är helt beroende av åkerjord och i Sätuna är åkermarken bra eller mycket bra, skriver Mats Tobiasson. Han menar att Linköpings kommun är på väg att förstöra odlingsmark med sina exploaterinsplaner för Sätuna.
Översiktsplanering är svårt. Frågestunden med planerarna i onsdags kväll den 5 september i Kaga bygdegård om planerna för Sätuna bekräftade det, och att åkerns samhällsvärde negligeras i planeringen.

Åkermarken i Sätuna är bra eller mycket bra, och får ett allt större värde. Bara 2 procent av svenskarna arbetar med lantbruk, men cirka 95 procent av vår mat kommer från jord- och trädgårdsbruk. Vårt samhälle är alltså helt beroende av åkerjorden, så länge den nu räcker: Världsbefolkningen blir större, jordförstöring minskar arealen, och våra höga skördar har vi bland annat tack vare ändliga resurser som fosforn i konstgödsel och olja som drivmedel. Utan dessa minskar skördarna radikalt, men ändå försöker vi dessutom ersätta olja med åkergrödor. Detta blir en svårlöst ekvation.

Efterfrågan på mark stiger globalt, och från 2002 till 2010 ökade priserna i snitt med 400 procent. Sverige hör till de 20 länder i världen som köper upp mest jordbruksmark utomlands, vilket bland annat lett till att småbönder i Sierra Leone har mist mark, inkomster och dräglig försörjning med hjälp av Swedfunds svenska skattepengar. Torkan i USA ger stora prishöjningar på majs, soja och spannmål globalt, och handeln med sådana baslivsmedel är just global. Eftersom USA gör fordonsetanol av majs har FN:s livsmedelsorgan FAO begärt att USA drar ned på den tillverkningen, men USA vill minska sitt oljeberoende och säger nej.

I våras anordnade länsstyrelsen ett seminarium om fysisk planering och hushållning med åkermark. De som leder planeringen av Sätuna var inte där, säger sig sakna kunskap i frågan och menar att jordbruksmarkens samhällsvärde ligger helt utanför deras ramar, men menar ändå att länsstyrelsen, som har kunskap och är tydligt kritisk mot exploatering av betes- och åkermark i Sätuna, vare sig ”har ansvar för frågan eller att verkligheten fungerar”.

Riomötet om miljömål gav inte mycket, men 100 länder enades om att värna åkermarken, särskilt för lokal livsmedelsproduktion. EU-kommissionen har liknande mål. I denna värld vill kommunen bygga på utmärkt jordbruksmark, uttryckligen utan att anlita jordbrukskunnande, men ”förhoppningsvis har vi lyckats fånga in allt av betydelse”. En svensk kommun kan utan straffsanktion strunta i miljöbalkens skydd för åkermark och invånarnas långsiktiga behov, trots att projektledningen vet att packningsskadad åkermark sannolikt bara kan repareras av nästa istid.

Vilka politiker drar de ansvarsfulla slutsatserna och styr exploateringen från åkerjord mot impediment, till exempel längs Stångådalsbanan?