Etikett: Insändare

Den goda jorden, en förstörbar tillgång

Trelleborgs Allehanda publicerar den 22 maj en insändare skriven av Gunnar Eriksson.

Rubriken är hämtad från Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens tidskrift och artikeln refererar ett seminarium om hur vi hanterar vår jordbruksjord.

Ur materialet kan man utläsa att åkerarealen i Sverige idag är cirka 2,7 miljoner ha. Vi har runt 0,3 ha åkerareal per person här i Sverige medan man i världen har runt 0,24 ha. 0,3 ha räcker för tillfället för matproduktion men då ska man också ha klart för sig att de odlingsbara ytorna minskar med åren. (I princip fanns det 3 miljoner ha under 1980-talet och minskade till 2,8 miljoner ha på 1990-talet).

På Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala (SLU) har drivits demonstrationsanläggningar för att reda ut hur mycket mat vi får på vår mark och där kom man fram till att på 0,25 ha kan svensken överleva på vettig husmanskost men fann att vi måste minska vår köttkonsumtion från 70 kg/person/år till 20 kg/person/år och att detta nog går.

I större sammanhang kan man också konstatera att vi i I-världen mer eller mindre snyltar på övriga världens resurser, vi köper billigt odlad mat från U-länder som lokalbefolkningen där sedan inte har råd att köpa. Idag är mer än 800 miljoner människor kroniskt undernärda och då huvudsakligen beroende på fattigdom som närmast beror på I-ländernas utnyttjande av U-ländernas råvaruresurser (”kolonialekonomi”).

För Skånes del med sin absolut världsledande tillgång på bra jordbruksmark har drygt 7 procent försvunnit sedan mitten på 1990-talet och mer kommer att försvinna med vissa politikers synsätt. Sveriges och framför allt Skånes åkermark tillhör Europas och världens absolut bästa, här finns bra jordar och det finns gott om sötvatten och här är även ett lämpligt klimat.

Med ovanstående i minnet är det närmast ansvarslöst på gränsen till kriminellt att kalla Länsstyrelsens program för att nå Skånes miljömål med bland annat att uppnå en nollvision för konsumtion av åkermark till bostadsutbyggnad för ”Orealistiskt, dumt och fel” som kommunalrådet i Staffanstorp säger.

Av egen erfarenhet vet jag att miljöfrågor och moderater inte går ihop men när sex moderata kommunalråd går ut med en gemensam skrivelse och påstår bland annat att nollvision för åkermarksexploatering är feltänk, att kalla miljömålen sörgårdsromantik, att bevara åkermark är ett orimligt synsätt, att kalla miljömålens inriktning för skrivbordsprodukt med mera, med mera så är det ännu en moderat bottennivå som passerats!

Trelleborg har både potential och behov för att bygga och förtäta inom tätorten. Byggverksamheten verkar ha gått i stå, alla initiativ förefaller bli stoppade av överklaganden . Vad är detta för trams, är det bara NIMBY och flathet som ska styra kommunen?

Bygg och bygg högt inom tätorten så behöver inte ännu mer av den värdefulla åkermarken förstöras!

Var rädd om åkermarken

Insändare i Nerikes Allehanda den 26 april

Med anledning av järnvägsetableringen i Hallsberg, säger kommunalrådet Thomas Doxryd i NA den 14/4 att man bygger på ett sådant sätt att åkermarken skyddas och att man vid ”hungersnöd” kan odla upp den igen.

Vilket snack! Åkermark är inget man ”skapar” över en natt.

Oavsett läget i Hallsberg så kan man generellt undra varför vi under de senaste 50 åren släppt alla gamla kunskaper om att vara rädda om åkermarken. Det är så enkelt att schakta bort matjordslagret och börja bygga, eftersom åkrar i allmänhet är jämnare än andra omkringliggande skogar och övrig mark. Att åkrarna producerar den mat vi äter, den kunskapen har vi tappat. Var kommer maten ifrån? Från affären såklart! Alla vet att jordens befolkning ökar, i dag sju miljarder och snart tio miljarder. Vad ska alla äta? Mat förstås, men varifrån?

En kommun, som exempelvis Hallsberg, vet detta men tycker som så många andra att det är så lite mark i det stora hela – det stora globala problemet får någon annan ta ansvar för. Hur fungerar det om alla resonerar så? Inget händer!
Precis som Anna Redner på Hushållningssällskapet säger i samma artikel som ovan citerats, vi är snara att fördöma skövling av regnskogar i exempelvis Indonesien och Amazonas. Vi skänker pengar för att plantera träd i Afrika, för att rädda odlingsmark. Men vi ser inte värdet av vår egen åkermark!

Synsättet hos många kommuner är att utanför stadsgränsen så är det ”obruten mark”, ofta benämnd som ”av ringa värde”. Åkermarken är odlad och väl omhändertagen i flera hundra år, och det är människor som lever på att bruka den! Det finns annan mark som är mycket mindre produktiv. Bygg där i stället – för betong och asfalt är hårdtuggad diet!
Lars Eric Anderson
Örebro

All åkermark ska värnas

Kew Nordqvist (MP), riksdagsledamot och jordbrukspolitisk talesperson, har skrivit en insändare i Katrineholms Kuriren.

Flens kommun har flest ekomjölkgårdar i Sörmland och levererade mest ekomjölk i Sörmland perioden oktober 2010 till september 2011, enligt färsk statistik från branschföreningen Svensk mjölk. Hela en tredjedel av all ekomjölk som producerades i Sörmland kom från ekomjölksgårdar i Flens kommun!

Det är åtta ekomjölkgårdar i Flens kommun som levererat så mycket mjölk, 4,427 ton, Flens kommun delar 15:e platsen tillsammans med Tanum av landets 290 kommuner.

Av den totala mjölkproduktionen i Flen svarade ekomjölken för 27,1 procent, riksgenomsnittet är 11,6 procent.

Att Flen utmärker sig på ett positivt sätt i statistiken, beror säkert på att respekterade bönder med ledarprofil, tidigt gått före och lagt om till eko och visat att det går att förena ekologi och ekonomi. Exemplets makt är stor. Det är inte längre någon märkvärdig händelse i bygden att en gård lägger om sin drift. Det visar på lyhördhet för konsumenternas önskemål, vilja att ta miljöansvar samt framtidstro.

Den optimistiska tonen bland kommunens ekobönder smittar av sig. Förhoppningsvis lägger fler och fler gårdar om. Eftersom en ekologisk mjölkgård kräver lite större areal, bland annat beroende av att det allra mesta fodret odlas hemma på gården, har det lett till att det i Flen inte finns något överskott på åkermark. Det är frågan om det inte är tvärtom och att det råder det som ibland kallas jordhunger. Då behövs åkern till att odla mat på och inte till olika slag av köpcentra och bebyggelse av vägar. Att värna åkermarken är en hjärtefråga för Miljöpartiet och vi kräver i en riksdagsmotion att åkermark klassas som riksintresse.

När nu så stor andel av mjölken är ekologisk i Flen, kan man med visst fog påstå, att om man köper ekologisk mjölk i Flen, så gynnar man Flens ekobönder. Detta gäller både vid offentlig upphandling, i storkök och vid privat konsumtion.

Därmed gynnar man även uppfyllandet av miljömålen som just ekologiskt lantbruk på ett så positivt sätt bidrar till att uppfylla: Begränsad klimatpåverkan, Giftfri miljö, Ingen övergödning, Levande sjöar och vattendrag, Grundvatten av god kvalitet, Rikt odlingslandskap och Rikt växt- och djurliv.

Man kan nu hoppas att mjölkbönder i grannkommunerna hämtar inspiration från det goda exemplet Flen och lägger om sina mjölkgårdar till ekologiska. Nämnas kan att Gnesta också ligger bra till i ekomjölksstatistiken.

Bygg inte på jordbruksmark

På Eskilstuna-Kurirens webbplats skriver Kjell Westermark följande insändare.

Om man tar en sväng efter ån vid E-20 och vidare till Torshälla ser man alla snabbmatsställena, K-Rauta, Netto samt ned mot Såggatan i Torshällas södra industriområde många exempel på detta att bygga fastigheter på jordbruksmark. Ett annat är ju Måsta äng.

Det kan vara nödvändigt att ibland tvingas till att ta jordbruksmark i anspråk i trängande ärenden och med goda motiv, jag vet inte om de ovan nämnda objekten är så väl motiverade men man får väl ha ett visst överseende.

Värre blir det om man tittar på planerade byggplaner för framför allt boende, Torshälla 5:8, Slagsta 1:1, Hällby 1:128 och Skiftinge 3:1 Djursta. Det verkar nästan som det enda alternativet för att i dag bygga bostäder är på jordbruksmark och därför är frågan hur detta stämmer in på de stolta deviser som Eskilstuna kommun stoltserar med, Ekokommun, Fair trade kommun samt det fullständigt obegripliga den stolta fristaden. Det kanske är så att det är detta det betyder – att ta sig vilka friheter som helst utan att tänka på konsekvenser.?

I den nya förslaget till översiktplan som ska tas nu står det att god jordbruksmark ska undvikas för bebyggelse. I PBL står det att jordbruksmark skall undvikas för exploatering om det finns alternativ. I de ovan uppräknade planerna skulle jag vilja se hur alternativen diskuterats.

Vad säger politikerna i de nämnder som har att besluta om detta? Hur ställer sig de chefer som har att leda stadsbyggnadsförvaltningen, miljöförvaltningen och framför allt Kommunstyrelsen?

Vi vet i dag att vi inte täcker vår egen produktion till vår föda utan enbart till 70 procent, vi vet också att minska handelsgödslingen och kemikalieanvändningen i jordbruket så tar det mer mark i anspråk. Ett hållbart sätt måste vara att försvara all jordbruksmark för framtida behov inför de stora problem vi måste våga ta i och inte tro att vi kan importera av den fattiga delen av vår jord.

Vi säger oss ta ansvar för ett hållbart samhälle men agerar tvärtom.

Slå vakt om Hallands jord

Bertil Nilsson, Vallås skriver idag i en insändare på Hallandsposten en kommentar till insändare av Gunnar Gullander 7/11.

Insändaren refererar till ett seminarium i Varberg i Anders Stenströms anda. Där konstaterade landshövding Lövdén att mycket av Skånes bästa jordar ”försvunnit”.

Seminariets värdkommun Varberg redovisade en ödmjuk inställning till exploatering av åkermark. Vidare nämns Åmotsplanen i Laholm och Wrangelsroområdet i Halmstad som skrämmande exempel på exploatering av god jord. På Wrangelsro hade ju Anders Stenström ett informationstält om just ”Den goda jorden”.

Borde inte Hallands landshövding redovisa hur mycket av Hallands åkermark som har ”försvunnit” till lagerbyggnader, köpcentra etcetera?

Är det rimligt att kräva av landshövding Lövdén att han arbetar för sitt och vårt län för att hindra denna skövling?

De styrande i Halmstads kommun skall också vara medvetna om följderna av denna exploatering och inte sträva efter att bli ”bäst” i skövling.

Svenska kyrkan har också med sitt förvaltarskapsuppdrag anledning att medverka till att ”Den goda jorden” förblir en God Jord.

Bevara bästa jorden för matproduktion

Gunnar Gullander skrev en insändare i Hallandsposten den 7 november.

Åkermarken minskar. Skall vi göra nåt åt det? Ämnet för årets seminarium i Anders Stenströms anda är högaktuellt.

Landshövding Lövdén konstaterade där, att 14 000 hektar av Sveriges bästa jordar i Skåne ”försvunnit” och 9 000 ligger i planeringsstadier. Det är lätt att dra paralleller med Hallands kustkommuner.

Spontant tänker jag ”så här kan vi inte fortsätta”, men vår generation kan faktiskt göra det och nästa och nästa… men sen, vilket ansvar har vi? Sverige är för närvarande långt ifrån självförsörjande på animalier förutom fågelprodukter. Livsmedelsbrist existerar emellertid inte, och så länge butikskedjorna kan skaffa varor från när och fjärran behöver vi konsumenter inte bry oss. Genom handelns egna varumärken skall vi heller inte veta ursprunget.

Seminariets värdkommun Varberg redovisade en ödmjuk inställning till exploatering av åker och jobbar aktivt med begreppet omvandling = förtätning av redan ianspråktagen mark.

Denna metod var precis vad många medborgare i Laholm föreslog i förarbetet till ”Vart skall Laholm växa”. Under året har Åmotsplanen klubbats, den föreslår att 300 ha av den goda jorden skall bebyggas med plats för upp till 6 000 människor. Det skall dock ske på lång sikt = en till två generationer!

Jörgen, en dansk landborådgivare redovisade ett system där samhället är mycket restriktivt med att ta resursen åker ur bruk för evigt. Lantbruk är i vårt grannland av hävd en viktig exportnäring, där nämns aldrig ”överproduktion”. Systemet med ”byzon” respektive ”landzon” är värt att studera djupare i diskussionen om vilket skydd åkermarken skall ha i framtiden.

En angelägen revidering av miljömålen pågår, och man kan konstatera att nuvarande mål hur vi skall hushålla med resursen jordbruksmark kan ignoreras helt i den kommunala planprocessen, Åmot är ett sådant exempel.

Laholms kommun har möjlighet att stå som värd för nästa års seminarium.

Många förfasar sig också över det som händer på Vrangelsroområdet i Halmstad. På båda sidor om motorvägen växer det centrallager av sällan skådade format på den goda jorden, just där föreningen med samma namn hade ett informationstält för några år sedan.

Vill vi vända trenden och ta ansvar för kommande generationer måste vi re­agera på mycket tidigt stadium i planprocessen. När schaktmaskinerna kommer är det som regel kört.

Åkermark ska vara riksintresse

I Helsingborgs Dagblad den 7 november skriver Karl Olofsson (C) i en insändare att det är en plikt för vår generation att vara extremt försiktig med att bygga på åkermark.

För att skydda åkermarken anser Centerpartiet att:

  • Expansion måste samordnas regionalt – inte kommunalt.
  • Annan mark måste prioriteras för utbyggnad.
  • Åkermarkens lagliga skydd måste förstärkas – inför statligt veto.
  • Åkermarkens status ska lyftas – klassa åker som riksintresse.

Läs hela insändaren här.

Åkermark måste göras till ett riksintresse

Lars Wedén, fd företagsledare (bl.a koncernchef Swedish Meat), engagerad i Folkpartiet/Gröna Liberaler samt Omställningsrörelsen i hållbarhetsfrågor, skriver följande på Newsmill:

* Jordens befolkning ökar med 80 miljoner per år. Även med framgång i försöken att begränsa befolkningsutvecklingen kan vi räkna med en världsbefolkning över 10 miljarder om 30-40 år jämfört med dagens 7 miljarder. Det handlar alltså om den värld som dagens nyfödda skall leva i.

* Klimatförändringen, som knappast kommer att kunna hållas inom målet + 2 grader kommer att påverka odlingsmöjligheterna för miljarder människor genom havsnivåhöjning, försvunna glaciärer och utbredning av torrbälten.

* Dagens jordbruk är extremt beroende av billig olja för framtagning och transport av gödningsmedel, för jordbearbetning, produktion och distribution. Eftersom världens oljetillgångar i ekonomisk mening kommer att ta slut inom 15-25 år kommer jordbruket och livsmedelsproduktionen att tvingas till stora förändringar. En avtagande arealavkastning är en oundviklig följd.

Mer folk, minskande odlingsbara ytor och avtagande arealavkastning riskerar att leda till verklig livsmedelsbrist i världen. Våra barn och barnbarn kan komma att växa upp i en värld som präglas av svält och hungerrelaterade konflikter.

Åkermark blir en bristvara överallt i en inte särskilt fjärran framtid. Mycket talar för att livsmedel behöver tas från så näraliggande områden som möjligt. Därför är det en plikt för vår generation att vara extremt försiktig med ianspråktagande av åkermark. Ett bostadsområde, ett industriområde eller en handelsplats som anläggs på åkermark tar bort denna från livsmedelsproduktionen i princip för alltid.

För strandområden och unika naturområden finns ett starkt lagstadgat skydd. Basen för livsmedelsproduktionen saknar dock detta. Riktlinjerna i miljöbalken förslår inte. Där anges att åkermark skall skyddas om inte andra samhällsangelägenheter går före. I realiteten har bostadsbyggande, nya shoppingcenters eller andra planer normalt varit tillräcklig anledning att ödelägga odlingsjord. Detta är särskilt uttalat i storstadsområden – d.v.s. just där nära livsmedelsproduktion kommer att behövas allra mest. En mer restriktiv hållning till byggande på åkermark skulle också bidra till en mer uthållig samhällsstruktur med mindre bilberoende och minskade transporter.

Nationellt behövs ett instrument och procedur liknande strandskyddet också för åkermark.

Ministern missar stort

En debattartikel av Peter Sylwan från Helsingborgs Dagblad den 18 juli.

Landsbygdsminister Eskil Erlandssons och Katarina Erlingson missar stort i sin vision för landsbygdsturismen, matlandet Sverige och matregionen Skåne. (HD 13 juli). De säger bra och kloka saker om gårdscaféer, gårdsbutiker, bo på lantgård och inte minst matturismen. Men de glömmer att alla dessa nya – ofta små företag är helt beroende av vad de stora har för sig. Landsbygdsturismen är helhetsupplevelse av allt från jord till bord – inklusive vad vi upplever av landskapet och förstår och vet om djurens liv innan de förvandlas till matupplevelser. Den som åker via motorvägarna E4 och E6 genom denna tilltänkta matregion och turistmagnet (de stora besöksströmmarnas första och oftast återkommande närkontakt med regionen) ser inte mycket av möjligheterna.

De är på dessutom på väg att se allt mindre. Bägge de stora bilvägarna genom landskapet håller sakta på att förvandlas till trista transportdiken mellan logistiklador och bullervallar. Att närmare 100 hektar av Sveriges absolut bästa åkermark just nu förvandlas till ett jättelikt logistiklandskap utanför Landskrona och framför ögonen på alla bilpendlare och långresenärer, är inte heller ägnat att signalera omsorg om Skåne som ett mat- och turistlandskap. På fälten utanför Landskorna förädlades och förökades dessutom utsädet till de sädesslag som räddade svenskt jordbruk åt framtiden och blev en viktig länk i Sveriges förvandling från bondeland till industriland. En kulturgärning väl värd ett rejält monument på platsen nu när marken den gjordes på försvinner under asfalt, lagerhus och lastbilshjul.

Landskapet utanför transportkorridorerna – också runt många av de andra stora genomfarterna – är ett storskaligt landskap som förvaltas av stora markägare som brukar marken med hjälp storskaliga maskiner. Det för inte direkt tankarna till närproducerat, nischprodukter, bo på lantgård och naturupplevelser. Kombinationen obevuxna fält, trädlösa vidder och hård vind döljer rätt ofta detta storskaliga tilltänkta matland i ett oaptitligt stoftmoln mellan mars och maj och korkar ofta igen vägarna med brunsvarta snödrivor under vintern.

Rönne och Vege åar är långt ifrån några läckra laxrika klarvattendrag – fast de skulle kunna var det. Tvärtom. Särskilt under vinter och vår och häftiga regn under sommar och höst är de slamfyllda transportvägar för jord och näring som göder och dödar Skäldervikens bottnar och grumlar havsvattnet långt bort mot Rönnen och Skepparkroken. De byggnader och uppfödningsformer där de kommande matupplevelserna tillbringa sin levande fas för inte alltid tankarna till några idylliska gårdsbutiker eller sensuella gourmetrestauranger.

Dessbättre behöver det inte se ut så här. Det finns spännande exempel på hur storskaliga markförvaltare och djuruppfödare verkligen tar kraven på ekologisk säkerhet, etiskt försvarbar djuruppfödning och ett estetiskt tilltalande landskap på allvar – också i den mycket stora skalan. Ännu mer glädjande är att de samtidigt upptäcker att de kan tjäna pengar på saken och få ihop den annars omöjliga ekvationen om ekologi, etik, estetik och ekonomi. Ansvarsfull produktion behöver inte ge dyrare mat. Men de som gör det är få.

För att få hela det storskaliga skånska och svenska jordbruket att passa in i Eskil Erlandssons vision om Matlandet Sverige krävs enormt mycket mer än drömmar och visioner. Det behövs framför allt mer forskning, avancerad växtförädling, medveten teknikutveckling, nya kunskaper som på bredden når ut till alla brukare – och framför allt en mycket större medvetenhet hos centrala samhällsplanerare om jordbruksklandskapet unika kvaliteter, historiska betydelse och framtida avgörande roll för vår försörjning – av både mat och upplevelser.