Etikett: Blogginlägg

En inblick i en nyliberal hjärna om miljön

Miljöpartiet i Staffanstorp publicerade på sin blogg ”Oppositionens röst i Staffanstorp” den 6 maj ett inlägg med anledning av Staffanstorp kommuns svar till Länsstyrelsen utifrån deras förslag till åtgärder för att nå miljömålen under 2012 – 2016.

I bloggen skriver de att huvudpunkten är att man ska få bo hur och var man vill. Man ska inte ta någon hänsyn till om det finns någon kollektivtrafik. Det känns ungefär som om man vill skruva upp de gamla skyltarna ”Här är friheten större”, som Vellinge just plockat ner. Och den godajorden tar man noll hänsyn till. Skrämmande.

Därefter följer kommunens inlaga som bland annat innehåller följande:

Hushållning med mark- och vattenresurser.
Länsstyrelsens förslag till åtgärder (sammanfattat urval):
Länsstyrelsen föreslår en så kallad ”nollvision för konsumtion av åkermark för bostadsutbyggnad ”.
Kravet ställs därför på att ”all bostadsutbyggnad i Skåne skall ske inom tätortsområdena genom för-
tätning”. Kommunerna ska i sin översiktsplan beskriva vilka särskilda skäl kommunen har för att bygga på åkermark och i en miljökonsekvensbeskrivning, MKB, konsekvensbeskriva minst två alternativa bebyggelselokaliseringar förutom nollalternativet.

Vår kommentar:
Vi i Staffanstorp strävar efter att vara en attraktiv boendekommun. Vi vill vara ett förstahandsval för de som söker ett hem som har nära till städer, en mångfald av arbetsplatser samt god infrastruktur i form av flygplatser, tåg och bilvägar, men som ändå är lugnt, tryggt och vackert. Att bo i Staffanstorp ska ge hembygdskänsla i den egna livsoasen samtidigt som det ger möjligheter till en aktiv livsstil med nära till allt. Vi bygger, med den lilla kommunens skala, en närhet mellan kommunen och individen som är grunden för människors möjlighet till påverkan och demokrati. I själva friheten att kunna välja att bo i 5taffanstorp vill vi att det ligger en positiv innebörd – en del av det vi kallar attraktivitet.

Allt detta finns väl beskrivet i kommunfullmäktiges framtidsdokument ”Framtidens kommun – perspektiv 2038″ från föregående mandatperiod och som också aktualitetsförklarats för innevarande mandatperiod. Av framtidsdokumentet framgår också att 5taffanstorp ser sig som en dei av den växande Öresundsregionen och vill axla det ansvar det innebär, bland annat för att nya bostäder skapas i den takt människor önskar. Efterfrågan på bostäder är stor. Boverket noterade i somras att bostadsbyggandet är för iågt för att möta behoven för en växande befolkning och köerna till hyresrätter är lång. Regeringen har uppmärksammat situationen och gett Boverket i uppdrag att förtydliga det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen. Att då, som Länsstyrelsen gör, begränsa bostadsbyggande enbart till förtätningar går inte. Förtätning är bra, men är inte det enda människor efterfrågar och duger därmed inte som enda lösning på bostadsbristen. Vi måste ha möjlighet att erbjuda olika alternativ, bland annat de som vi erbjuder i 5taffanstorp. Vi vill förtäta, men vi vill också bygga en andel av våra nya bostäder på mark som tidigare använts till odling.

Vi får av åtgärdsförslagen ett samlat intryck av att Länsstyrelsen inte finner några belägg för att människor kan uppleva positiva sociala effekter med att bo utanför storstädernas kärnor; en uppfattning vi inte delar.
Att i översiktsplanen ange särskilda skäl till att bebygga jordbruksmark blir inadekvat i kommuner där i stort sett all obebyggd mark utgörs av justjordbruksmark. Av översiktsplanen skall naturligtvis alltid framgå de överväganden som gjorts när det gäller markens framtida användning och skälen därtill. Om några av dessa av kommunen betraktas som särskilda kan detta naturligtvis också anges. Att ange ännu fler alternativa bebyggelselokaliseringar i konsekvensbeskrivningen är förstås möjligt, men försvårar troligen förståelsen för vad som föreslås i dokumentet och därmed också dialogen med kommunens invånare under samråd och utställning.

Läs hela blogginlägget här.

IKEA och den odlingsbara åkermarken

Bloggen Odling för dummies skrev följande inlägg med gott om länkar till mer info här den 24 april.

Läs även ”Hetsig debatt gav Ikea rätt” ur Västerbottens Kuriren den 24 april.

Umeå. Vill mer. Stadens slogan säger allt om det tillväxtvansinne som råder i denna stad. Målet är att antalet invånare ska öka från dagens 116 000 till 200 000 fram till år 2050. Och i linje med detta jublar de lokala politikerna när IKEA vill etablera sig i staden. Ett fjärde(!) köpcentrum ska i och med detta anläggas i utkanten av staden. En yta motsvarande 40 fotbollsplaner (29 hektar) ska omvandlas till handelsområde med en parkering som ger plats för 2500 bilar (se kommunens detaljplan här). Problemet med detta? Jo, den mark som kommunen har ställt till IKEAs förfogande består idag av bördig åkermark.

Varför är det då viktigt att bevara jordbruksmark? Ifall någon har missat det står vi inför ett antal stora globala förändringar. Vi ska bli nio miljarder människor och vi behöver alla mat. Klimatförändringarna är ett faktum som leder till minskad skörd och utslagna ekosystemtjänster i tidigare högproduktiva områden. Tillgången på fossila bränslen kommer vara begränsad framöver, vilket innebär stora förändringar för både importen av livsmedel och för vårt eget konventionella jordbruk. Ytterligare ett hot är peak fosfor. Idag bygger det konventionella jordbruket på användandet av konstgödsel där fosfor är huvudingrediens. Men fosfor är ett ämne som vi inte kan räkna med att kunna importera framöver. Då behöver vi odla på en större areal för att få ut samma mängd grödor.

Och det här är inte bara mina personliga åsikter. Även Sveriges nationella miljömål Ett rikt odlingslandskap och den Strategi för långsiktigt hållbar markanvändning (se delrapport här) som regeringen har beställt hävdar vikten av att bevara jordbruksmarkens produktionsförmåga.

I morgon är sista dagen att ge synpunkter på Umeå kommuns förslag till detaljplan. För denna typ av projekt ska enligt lag en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) göras. Den MKB som Umeå kommun har redovisat i ärendet är enligt mig både missvisande och ofullständig. Du som är intresserad kan läsa mitt yttrande till kommunen här.

Vill jag då inte ha ett IKEA i Umeå? Nej faktiskt inte. IKEA må tjata om sitt miljöarbete med faktum kvarstår att hela deras affärsidé bygger på att vi ska konsumera nya prylar i stället för att nöja oss med dem vi redan har. Kom ihåg att den mest ekologiska IKEA-möbeln är den du inte köper.

Plöj upp asfalten!

Gunnar Rundgren skriver följande inlägg på sin blogg ”Trädgården Jorden – det civiliserade Eden” den 19 april.

Runt våra städer så tas mer och mer jordbruksmark i anspråk, inte minst för att bygga vägar och externa köpcentra. Inte nog med att de är ett utslag av en ohållbar förbrukning av energi i form av fossila bränslen, de förstör också en av de absolut viktigaste resurser vi har, matjorden. Om vi fortsätter asfaltering och bebyggning i samma takt så kommer vi att inom 100 år ha täckt över ett område motsvarande Frankrike och Spanien tillsammans. En internationell konvention för skydd av matjorden behövs.

Växande städer och en ständigt utvidgande infrastruktur äter upp Europas mark. Mellan 2000 och 2006 bebyggdes 920 kvadratkilometer mark om året. I vissa regioner växer andelen anlagd eller artificiell mark, det vill säga mark som inte är ren natur och inte används för jord- eller skogsbruk, snabbt. Nederländerna, Danmark och Spanien tillhör de länder där trycket på mark är hårt. I Danmark uppges mänsklig infrastruktur nu täcka nästan 20 procent av arealen (Danmarks miljöministerium 2005). I hela EU är andelen anlagd mark 4,4 procent.

I Sverige är tre procent av arealen är bebyggd på ett eller annat sätt. Det motsvarar 1,29 miljoner hektar. Därav upptog mark för permanentbostäder 29 procent, vilket är något mindre än mark för transporter, som upptog 31 procent av den bebyggda arealen. Mark för industri, handel, offentlig service m.m. utgjorde 11 procent av bebyggd mark. I Stockholms län är 15 procent av marken bebyggd, lägst andel bebyggd mark har Norrbottens län med endast 0,6 procent bebyggd mark. Det fanns 55 000 mil vägar på 345 000 hektar. (SCB 2004). I Sverige har 345 000 hektar täckts med vägar. Det är ironiskt att folk är upprörda över att jordbruksmark tas i bruk för produktion av biobränsle medan de gladeligen kör sin bil – med bensin – på asfalterad åkermark.

Vår tunna hud
Hela vår existens på jorden är beroende av den tunna hud som 20-50 cm matjord utgör på jordens yta. Matjorden är en av de mest betydelsefulla resurser mänskligheten har, och en resurs som är under ständigt hot. Det tar mycket lång tid (mellan 60 och 1500 år enligt Montgomery (2007)) att skapa en centimeter av produktiv jord. Stenar som bryts ned av väder, vind och växter bidrar med mineraler, döda organismer skapar den livsmiljö där matjordens speciella aktörer, t.ex. maskar trivs. De i sin tur hjälper till med nedbrytningen och skapar näringsämnen för ny växtlighet. Det är ett exempel på en självförstärkande process, men den är mycket långsam. I kontrast till denna långsamma process så kan jorden förstöras på bara några få år. Och ett av det allra mest drastiska sätt vi kan förstöra en jord på är att bebygga den. Att återkapa mark som varit bebyggd är mycket kostsamt, till på köpet så är den ofta förgiftad.

Köpa sig rätt
EU kommissionen har utfärdat en vägledning för att begränsa hårdgörning av mark (finns bara på engelska, Guidelines on best practice to limit, mitigate or compensate soil sealing). Hårdgörning av marken kan begränsas genom smart fysisk planering och åtgärder mot stadsutbredning. Bland annat kan utvecklingspotentialen inom stadsområdena utnyttjas, t.ex. genom att man sanerar övergiven industrimark och använder den för nya ändamål. Andra exempel på åtgärder är användning av genomsläppliga material i stället för betong och asfalt, stöd för grön infrastruktur och mer omfattande användning av naturliga vattenuppsamlingssystem. När olika lokala åtgärder inte är tillräckliga kan man överväga kompensationsåtgärder som förbättrar markfunktionerna på andra ställen. Det skulle kunna betyda att om åkermark skall tas i anspråk för exploatering så måste motsvarande yta av förstörd mark återställas någon annan stans, eller nyodling ske (men det finns ingen bra jord inom EU som inte är uppodlad om den inte är skyddad). Vissa tyska kommuner har ”exploateringscertifikat” som kan handlas, ungefär som utsläppsrätter. I Dresden får exploatörer kompensera markanvändning genom att återställa annan mark och cirka 4 hektar har återerövrats varje år. Kommissionen betonar att sådant skall vara den absolut sista åtgärden.

Kommissionens riktlinjer betonar att det är viktigt med en integrerad strategi för fysisk planering. Specifikt regional strategier och mobilisering av oanvända resurser på lokal nivå har också visat sig effektivt. I Tjeckien och Slovakien har man satt ett pris på att bygga på värdefull jordbruksmark. Marken är graderad och de finaste jordarna måste man betala extra för om man vill använda dem till något annat än jordbruk.

För att säkerställa en god livsmedelsförsörjning även för kommande generationer bör den bördigaste åkermarken inte bara vara av nationell betydelse utan även tillmätas riksintresse. Absurt nog så handlar inget av våra miljömål om matjordens kvalitet, trots att den är grunden för vår existens. Och trots att det finns hundratals internationella miljööverenskommelser, så saknar matjorden någon som helst form av internationellts skydd. Jag skrev ett längre inlägg om det för några år sedan: Dags att Skydda Matjorden Ett antal forskare vid SLU pläderade för en tid sedan också för ett skydd av åkerjorden: “Ett miljökvalitetsmål för mark skulle kunna bli ett viktigt instrument för uppföljning av marktillståndet i Sverige samt förhoppningsvis en garant för att inte markförsämringen fortsätter och urbaniseringen lägger under sig vår värdefullaste produktionsmark.“

Jag har också skrivit en rad inlägg på min engelska blogg om hur det är ökad konkurrens marken och andra resurser, se t.ex.
Increasing shortages and growing inequality – a lethal mix,
The fight over resources
Shortages of resources will be a permanent feature of our lives

EUs riktlinjer kommer att presenteras och diskuteras vid den konferens om marksanering och hårdgörning av mark som kommissionen arrangerar den 10–11 maj 2012 i Bryssel. De kommer också att bli tillgängliga på flera språk under året. Riktlinjerna är avsedda för behöriga myndigheter på nationell, regional och lokal nivå och för branschfolk som arbetar med fysisk planering och markförvaltning. De är också tänkta att öka allmänhetens medvetenheten om den pågående markförstörelsen.

Att förvalta ett landskap- retrospektiv

”Mitt namn är Faiz Mawlayi, jag är utbildad fysisk planerare och följande artikel bygger på funderingar jag hade inför och under seminariet – ”Att förvalta ett landskap”, som Länsstyrelsen i Östergötland arrangerade. Jag deltog i seminariet för Den Goda Jordens räkning, och den stora anledningen är att jag vill se en strukturell förändring i samhällsplaneringen som idag är alldeles för produktionsfixerad och där begreppet holistisk ses som en anomali”

Vi är många som jobbar med att nuet och morgondagen ska gå ihop, och att förvalta ett landskap är precis det. Det vi gör idag, kommer eka in i morgondagen och därför krävs det samförstånd i frågan om hur vi på bästa sätt förvaltar och utvecklar de svenska landskapen och deras potential. Samförstånd kräver öppenhet, vilja och ett diskussionsklimat där ifrågasättande och kritik är de rätta sätten att nå samhällsutveckling. Dock är det så att i många fall ställs kritiken mot en god samhällsutveckling, och kritik mot stadsutveckling och nyexploatering tas inte väl emot av alla parter.

För ca 3 år sedan fick jag möjlighet att prata med kommunalrådet Anders Rubin angående utvecklingen av Victoria Park vid Limhamns kalkbrott i Malmö. Jag frågade honom när Victoria Park var på tapeten varför kommunen inte säger nej till exploatering som kan leda till negativ samhällsutveckling. Anders svarade att Malmö inte har råd att säga nej till nyetablering och nyexploatering av denna skala. Nu är det långt ifrån alla som håller med om att Victoria Park leder till negativ samhällsutveckling. Men det är ett så oerhört intressant svar, det säger mig absolut ingenting om verkligheten som ligger framför oss.

Som student hörde jag ofta att vi lever i en bubbla och att verkligheten skiljer sig väldigt mycket från skolans trygga värld. Att jag inte behöver ta konsekvenserna för de idéer och planer jag visionerar. Men jag undrar vem det är som lever i en bubbla, det är ett så enkelt svar att säga som Anders, att ge efter för marknadsklimatet och vara rädd för förlorade markintäkter, skatteintäkter och vad det nu rör sig om för kortsiktiga ekonomiska vinster. Är jag orättvis mot Anders? Det tycker jag inte, han är kommunalråd och är en av de ytterst ansvariga för kommunens utveckling.

Om jag för en stund får förenkla bilden så vill storstäderna manifestera sin storhet i företagskluster, arenabyggen, konferenscentra, hotell, inomhusgallerior, och glansiga handelsgator i stadens centra. Stadens centra är inte en plats för alla. Offentliga utrymmen i staden krymper, och platser blir allt mer handelsfokuserade, med sämre flexibilitet i användning och i slutändan blir resultaten homogena och stela platser där människor ordnar sig efter den mekaniska stelhet stadsrummet blir en symbol för.

Småorter och småkommuner bygger vidare på idéerna om att var tillflyktsorter, en plats av lugn och trygghet där alla känner alla. De som ligger i omnejden av större städer försöker locka till sig människor med drömmen om ett hus och om ett liv närmare naturen och frisk luft. Dessa visioner och föreställningar handlar för många om ett självförverkligande, ett ego som behöver speglas.

Men frågan är vad som ger liv till vad i våra byggda miljöer. Är det de manifesterande byggnaderna i staden som ger liv åt människan eller tvärtom, ger föreställningen om småsamhällen verkligen upphov till den försköning vi har av dem. Detta är en social konstruktion som jag inte kan hålla med om eller vill skriva under. Hur många kan verkligen säga att de känner sina grannar bättre när de flyttade ut från staden? Vi lever i ett samhälle där fler av oss önskar att dygnet hade fler timmar att erbjuda då stressen i våra liv är påtaglig och detta gör att många av oss föreställer oss olika former av tillflyktsplatser, i staden, konsumtion och finkultur, eller i småorterna, det pittoreska och vykortslandskap.

Vad har allt detta att göra med vår syn på landskapet och vår syn på jordbruksmarken? Jag skulle vilja säga att det har allt att göra med både landskapet och indirekt med vår syn på jordbruksmarken. För att förstå vad som sker i vårt samhälle i stort behöver vi en övergripande förståelse för hur de beslut vi fattar som privatpersoner, politiker, tjänstemän och företag påverkar utvecklingen av vår tillvaro. Min syn har varit präglad av de lokala problem som vi har i Skåne, som i förra veckan uppdagades i Sydnytt med Länsstyrelsens förslag på åtgärder för miljömålen. Det som väckte uppmärksamhet var förslaget om nollvision gällande exploatering på jordbruksmark. Detta förslag är mycket kontroversiellt då mycket av den nya bebyggelsen hamnat på jordbruksmark.

Skåne befinner sig i ett skarpt läge, vilket innebär att situationen ser lite annorlunda ut här än i övriga landet. Det är många faktorer som bör hållas i åtanke, det är mer tätbefolkat här och befolkningsprognoser som tagits fram visar att Skåne kommer få en kraftig befolkningsökning. De delar av Skåne som växer mest ligger i ett landskap med de bäst klassade jordbruksmarkerna i Sverige, och Europa. Detta sätter stor press på samhällsplaneringen och inför de vägval som den står inför.

Det finns massor med siffror att plocka fram som visar hur utveckling ser ut på global nivå, hur mycket mark som gått åt i Europa och i Sverige, men ett faktum somt vi absolut bör ta fasta på är att det finns dubbelt så mycket hårdgjorda ytor per svensk än per dansk. Dock innebär detta inte att vi ska jämföra oss med danskarna, nej det vore för enkelt. Men vi ska ta fasta på det faktumet att vi har kapacitet och stora möjligheter att förtäta våra städer utan att det sker på bekostnad av stadens grönstrukturer och utan att våra städer och orter fortsätter bre ut sig.

Vi måste se på utvecklingen i Sverige utifrån Sverige och utifrån vårt samhällsklimat, våra kulturella och geografiska skillnader, och ur vårt regelverk. Vi måste se till vårt förhållande rörande ägandeperspektivet och förvaltande av mark, och vilka roller vi har som privatpersoner, politiker, tjänstemän och företag för att kunna utveckla ett nytt synsätt, för att förändra och förbättra regelverket och väcka liv i diskussionen om samhällsplanerings verkliga syfte. Social konstruktion för ökad konsumtion och kortsiktiga ekonomiska vinningar är inget som hör till samhällsplaneringens primära syfte, och det är min absoluta åsikt i frågan.

Vid seminariet ”Att förvalta ett landskap”, som arrangerades av Länsstyrelsen i Östergötland, diskuterades situationen utifrån andra förutsättningar än de jag ser när jag tänker på problematiken. Mitt synsätt har utgått från situationen i Skåne, och vi lever i ett väldigt avlångt land med skilda geografiska förutsättningar, därför finns det ingen universal lösning på problemet rörande exploatering på jordbruksmark.

Jag brukar gilla att göra en jämförelse för att sätta perspektiv på hur avlångt Sverige är, siffror blir ibland förblindande. Det är samma avstånd mellan Kiruna och Ystad som det är mellan Ystad och Nice, medan Danmark eller Nederländerna kan jämföras som ett par sammansatta Skåne. Med detta sagt ökar komplexiteten för hur ett skydd skulle kunna utformas på bästa sätt i ett så avlångt land som Sverige. Skogs- och mellanbygd har andra förutsättningar, och andra problem än de jag ser i Skåne. Det är också detta som skrämmer många angående idén om att jordbruksmarken bör bli ett riksintresse. Men oavsett bör rädslan vara större över vad som händer om vi inte gör något.

För mig är jordbruksmark och skogsmark resurser precis som olja, gas eller metaller och de är inte förnyelsebara om vi skövlar eller bygger på dem okontrollerat med den kortsiktiga och skygglappsfokuserade planering som vi befinner oss i idag. Staten och riksdagens roll är viktig vid utformning av reglering och kontroll. Dock är frågan återigen hur denna ska se ut, ska den vara aggressiv och regelverksdefinierad eller ska det ske genom incitament och förändringar som påverkar marknaden. Det senare kräver att vi kartlägger vilka faktorer som lett fram till den utveckling vi har idag. De fastighetsregleringar och byggnadsregler som försvårar förtätningar idag, och hur nya marknadsincitament skulle kunna introduceras för att underlätta förtätning.

Lockelsen att slippa krånglig byråkrati, fastighetsrättsliga konflikter och högre kostnader genom exploatering på jordbruksmark måste bort, och genom att introducera goda incitament skulle marknaden kunna sköta sig själv utan det kaos som råder idag. Gör vi inget kommer marknaden löpa ännu mer amok. Men detta utesluter inte det första heller, och ett bättre utformat regelverk skulle kunna avgränsa marknaden till ett bestämt spelrum. I Danmark är detta spelrum utformat som zoneringar. Dessa zoneringar är indelade i urbana och rurala zoner. Andra marknader är kontrollerade av gränser, varför ska inte byggnadsproduktion och exploatering kontrolleras på liknande vis?

Vi måste ta detta på allvar, den demokrati vi har ger oss inte bara friheter utan också skyldigheter, och vi har ett ansvar gentemot nästkommande generationer, ser vi inte detta utför vi under våra liv väldigt odemokratiska handlingar i demokratins namn och det är ett hyckleri som jag har väldigt svårt för.

Kommer vi att svälja oss själva i framtiden?

Den finska bloggen Ruda publicerade den 27 mars ett inlägg med följande inledning.

Man kan välja ett antal sätt hur mänskligheten kan förstöra sig själv på. Ett sannolikt sätt är att vi åtminstone förstör en stor del av oss i takt med att resurserna tryter – inte nödvändigtvis på grund av att vi inte skulle kunna föda en 9 miljarders population i framtiden, utan på grund av att mänskan till sin natur är sniken och benägen att bilda kotterier som smider ränker mot andra kotterier. Fosfor kommer att vara av vital betydelse när det gäller kotteribildning och därav följande krig och folkvandringar.

Det finns idag ca. 1.5 miljarder jordbruksmark i världen. Den finska andelen är ca. 2 miljoner ha. All jordbruksmark är inte bördig utan mången gång ganska värdelös ur odlingssynpunkt – men man har den mark man har i förhållande till sina landsgränser. Man kan i viss mån klara sin egen matproduktion med tillgång till gödsel såsom fosfor, kalium och kväve. När resurserna tryter kommer emellertid egoismen fram och den bild man kan se framför sig är internationella överenskommelser länder emellan där vissa länder delar mellan sig sinande resurser som andra länder kommer att sakna.

Läs hela blogginlägget här.

Att förvalta ett landskap

Bloggen ”När resurser sinar” av Magnus Redin publicerade den 22 mars följande inlägg om seminariet ”Att förvalta ett landskap” i Linköping.

För två veckor sedan höll länsstyrelsen i Östergötland seminariumet att förvalta ett landskap och det sades mycket som både var klokt och intressant på seminariet men jag börjar med det som jag uppfattade mellan raderna och en text i efterhand blir en text om det jag minns. Nyhetsvärdet är ringa då dessa problem även fanns för 20 år sedan och de flesta lär finnas kvar länge än.

Länsstyrelsepersonalen sken upp när de pratade om att lösa problem och göra något som är produktivt. Det måste vara oerhört mycket roligare att stödja produktion i stället för att administrera justeringar av stödrätter på hundradelar av hektar och dessutom ger det tryggare arbetsuppgifter vilket är klokt inför kommande jobbiga tider.

Det höjdes inga ögonbryn i publiken när det talades om att åkermark är en ändlig resurs och att framförallt bördig åkermark är en hotad resurs då samhällen grundades där marken var som bördigast och försörjningen enklast. Det var inte förvånande då det var temat för seminariet och de som saknade nyfikenhet inte var där. Det som var intressantare är att det inte på något sätt var kontroversiellt med oljekulmen och fosforkulmen, forsforkulmen hade bäst referenser pga forskningen på linköpings universitet, undrar om motsvarande seminarium i Uppsala skulle nämna peak oil mer?

Mycket av föredragen och diskussionerna handlade om stadsplanering, varför är svenska tätorter ytineffektiva med färre boende och jag antar även arbetsplatser per hektar än i centraleuropeiska länder och även Danmark? Varför är de oformliga blobbar som ofta saknar en tydlig början och centrum? Konsensus verkar vara att det hör ihop med planprocesser, att det är politiskt enklare att planera för byggen där det inte finnas grannar som har negativa åsikter och att vi helt enkelt har gott om plats och markägare som vill utveckla sina fastigheter. Själv tror jag även att det kan finnas ett samband med att laga skiften dödade bykulturen och när landsbygdsbefolkningen flyttade in i städerna var de egentligen inte så intresserade av att bo tätt nära grannar, butiker och nöjen.

För kompaktare städer går det att göra enkla saker som att hålla externhandel så nära centrum som möjligt och helt enkelt kräva att det byggs minst två våningar. Själv tror jag på dåliga tider med höga bränslekostnader och då är det även ett sätt att skydda nyttan med och därmed värdet hos fastigheterna.

Det tydligaste exemplet på korttänkt planering var Landskrona logistikcentrum som byggs på ypperlig åkermark samtidigt som det finns närliggande sandmarker på några kilometers avstånd, det är bara det lilla problemet att den marken finns på andra sidan en kommungräns och då skulle det inte längre bli landskronas projekt. Sedan nämnde Anders Larsson även att det är en lite märklig investering nu när oljan sinar, hoppas de har planerat så det går att ansluta logistikcentrumet till den närliggande järnvägen. En lösning som länsstyrelser har funderat på i många är är en överordnad regional planeringsnivå vilket givetvis är politisk dynamit som inte ens behövs där kommunerna är stora.

Att bromsa kulturlandskapets förändring var en fråga som ingav mig en del uppgivenhet. I Östergötland och Sverige i allmänhet tappas de största arealerna i magra skogsbygder där åker blir skog eller helt enkelt överges och det nämndes att fäbodarna är hotade, nötdjuren blir färre i mellanbygder och samma typ av problem finns med att behålla Östergötlands eklandskap. Här skär sig olika statliga styrmedel och mål för fauna, skogsproduktion och stödsystem. Stödsystem som i sin småpetiga byråkrati gör att bönder ger upp samtidigt som bidragens kapitalisering i högre markpriser både skyddar mot exploatering och gör det svårare för unga företagare att köpa mark och utveckla verksamheter.

Vi linköpingsbor fick många kängor för att vi är ledande på att bygga på god åkermark. För mig gäller kampen den mark som ännu inte är detaljplanerad, jag vill gärna locka upp byggandet på lite högre mark där det är lite dyrare att gräva, tydligare arkeologiska lämningar och artrikedom som skyddas medan åkern är en oskyddad biologisk öken som ”bara” ger oss mat. Å andra sidan minskar byggande på hagmark och övningsområdet risken för monotona områden. Allra bäst är givetvis att bygga vidare inom staden men där är det svårt att riva och grannklagan hörs mer än grannförhoppningar om bättre lägenheter och lokaler. Det lilla jag har kunnat göra i bygg och miljönämnden är att bidra till att släppa fram villor ute i skogen och tillbyggnader i gamla övernitiskt planerade villaområden, alltid något!

Om det gick att locka till att planera klokt och investera för ett hundraårsperspektiv vore mycket vunnet.

Åkermarken minskar! – Vad gör vi åt det?

Naturskyddsföreningen Mat- och Jordbruksnätverket genom Eva-Lena Rådberg publicerar idag en artikel med rubriken ”Åkermarken minskar! – Vad gör vi åt det?”.

Allt fler människor på jorden ska livnära sig på allt färre hektar produktiv åkermark. Samtidigt som befolkningen växer, håller vi på att förstöra den bästa åkermarken. Torka och erosion är stora problem i stora delar av världen, och dessutom breder städer ut sig och odlingar får ge vika. Också i Sverige bygger vi hus, vägar, köpcentra och industrier på den bästa åkerjorden utan tanke på framtiden.

Läs hela artikeln här.

Texten som pdf: Åkermarken är hotad

Miljölibertarianism?

Bloggaren Cornucopia? Evig tillväxt i en ändlig värld? skriver idag ett inlägg där han applicerar frihetens filosofi på miljö och ändliga resurser.

Han skriver bland annat:
Förbrukning av ändliga resurser blir alltså m0rd. Samma sak om man t ex bygger hus på jordbruksmark, som gör att färre människor kan få mat i framtiden. Då berövar man massor med människor deras framtid, dvs m0rd.

Å andra sidan så är många av de friheter vi har idag en konsekvens av just förbrukandet av ändliga resurser. Om vi hindrar förbrukandet av ändliga resurser berövar vi miljarder människor deras (tillfälliga) frihet. Dvs förpassar dem i slaveri.

Läs hela inlägget här.

Redan Erik Axel Karlfeldt avslutade dikten ”Till en jordförvärvare” med följande rader:

Men den som hejdar växtens fart
och lägger jord igen
begår en synd av större art
än den som dräper män.

Gå annorstädes hän och driv
ditt spel till slemt förvärv
och skona markens gröna liv
för dina lustmord, järv!

Läs hela dikten här.