Håkan Wallander inleder sin bok ”Jord. Funderingar kring grunden för vår tillvaro.” med följande berättelse:

Under ett möte på universitetet i Bristol fick jag vara med om ett oväntat inslag i den annars strikta akademiska världen. Tabeller och grafer om tillståndet hos Europas jordar hade presenterats med modern PowerPoint-teknik, då en man med grått skägg och hemtovad ylleväst steg fram till talarstolen.

Han hade med sig ett äpple från sin trädgård, odlat helt utan bekämpningsmedel, och han tittade på oss med pliriga ögon. Äpplet fick representera jordklotet och han delade det mitt itu med sin kniv.

Den ena halvan blev haven som inte hade någon jord vi kan odla på. Han gav den till en av forskarna i publiken som genast började äta av den lite skorviga äppelhalvan.

Den kvarvarande halvan delades i två där den ena fick representera höga bergsområden och områden vid polerna där det inte heller går att odla för att det är för kallt. En åttondel fick bli människornas städer, vägar och förorenade områden som också gjort odling omöjlig.

Kvar fanns bara en sista åttondel. En tunn liten klyfta som han försiktigt skalade. När han höll upp den tunna remsan mellan tummen och pekfingret tittade han på oss med varna ögon och sa: ”Detta är den odlingsbara jorden som återstår för oss att leva på. Vi måste vara rädda om den.