Jag tolkar devisen,

”Vi har inte ärvt jorden av våra föräldrar,

– vi har lånat den av våra Barn.”

så, att det är vår skyldighet att bevara åkerjorden intakt. Bebyggelsen i vårt land är som regel koncentrerad kring åkermarken. Det är då närmast en självklarhet att en intressekonflikt uppkommer vid all utveckling. Åkermarken är en billig resurs att ta i anspråk  för andra behov, bebyggelse, industri  etc. Jag menar, att det är för enkelt, för billigt i kronor och ören, att ta bort brukbar åkermark. Om man kan enas om målet, – att bevara åkermarken arealmässigt och kvalitetsmässigt så är frågan hur ett regelverk för att  uppnå detta mål, kan se ut? Ingen vill ju förbjuda nödvändig utveckling!

Principiellt enklast är att ta fasta på:
Den brukbara åkermarken skall arealmässigt och kvalitetsmässigt bibehållas.

Innbärande:
t.ex. att varje ha klass1 åkerjord som  tas bort på ett ställe måste återställas på annan plats – med samma kvalitet.

I praktiken betyder det att den nya platsen måste markberedas dräneras etc. samt att jorden fraktas till den nya platsen. Areal för areal, kvalitet för kvalitet. Jag kan inte se att det skulle innebära några tekniska svårigheter att genomföra – däremot uppstår nya kostnader – innebärande att värdet på åkermarken för andra ändamål, närmar sig sitt rätta värde. Befolkningen i alla tider har värnat om brödfödan / åkermarken, vi har all anledning att återuppta den traditionen.

En ny kostnadsbild på åkermarken kan förhoppnings medföra att annan mark än åkermark blir intressant för framtida utveckling, bebyggelse och industri etc. Obrukbar mark är det inte brist på! Åkermarken är och har under lång tid varit den billigaste marken att exploatera.

Arne Danielsson
medlem i Den Goda Jorden