Etikett: nollvision

Vi planerar som vi var kvar på 70-talet

Helsingborgs Dagblad publicerade den 21 januari artikeln ”Vi planerar som vi var kvar på 70-talet”. Med anledning av Jordbruksverkets senaste rapport om exploatering av åkermark och Länsstyrelsen i Skånes förslag om en nollvision för exploatering av åkermark har tidningen intervjuat Anders Larsson på SLU Alnarp.

Han tycker att Sverige skulle kunna dubbla sin befolkning utan att behöva bygga på någon jordbruksmark. Men tycker politikerna vuxit fast i ett 70-talstänkande. Och välkomnar länsstyrelsens önskan om ett totalförbud för exploatering av stadsnära åkermark.

Anders Larsson erhöll förra årets belöning ur Anders Stenströms minnesfond. Årets belöning delas ut i samband med föreningen Den Goda Jordens årsmöte i Eslöv söndagen den 17 mars.

Nej till att klassa jordbruksmark som riksintresse

Lars Beckman, riksdagsledamot (M), skriver i en insändare ”Nej till att klassa jordbruksmark som riksintresse” i Arbetarbladet den 27 december ett svar på en debattartikel av Piper, jordbrukare i Skåne och Erickson på Naturskyddsföreningen (13/12).

Piper och Erickson skriver ett inlägg här på debattsidan och ställer konkreta frågor till mig eftersom de anser att jordbruksmarken måste skyddas från exploatering och att Länsstyrelsen i Gävleborg bör ta efter Skånes nollvision för exploatering av jordbruksmark. De menar vidare att jordbruksmark ska klassas som riksintresse.

Vi Moderater säger nej till att klassa jordbruksmark som riksintresse. Åkermarkerna tillför ett stort värde och är mycket viktiga, men man ska undvika att inkräkta på kommunernas självbestämmande. Kommunerna avgör idag själva när de anser att lokala behov ska väga tyngre än det nationella skyddet av jordbruksmark.

Att göra jordbruksmarken till ett riksintresse skulle leda till att vi inkräktade på kommunernas självbestämmande. Vi ska inte undanta kommunernas möjlighet att skapa tillväxt, utveckling och arbetstillfällen. För att det ska uppnås måste olika intressen vägas mot varandra lokalt i varje kommun. Väljarna får sedan pröva politikernas avvägning i de allmänna valen var fjärde år.

Vi måste skydda jordbruksmarken i Halland precis som i Skåne

Carl Piper, jordbrukare i Skåne, och Tommie Fagerberg, ordförande för Naturskyddsföreningen i Hallands län har skrivit debattartikeln ”Vi måste skydda jordbruksmarken i Halland precis som i Skåne” publicerad i Hallands Nyheter den 14 december.

Ska världens munnar mättas och mer bioenergi, fibrer och andra råvaror från åkern tas fram behöver jordbruksmark skyddas från exploatering. Länsstyrelsen i Hallands län bör ta efter Skånes ”nollvision” för exploatering av jordbruksmark. Det vore ett steg i rätt riktning – men inte tillräckligt. Länsstyrelsens ord väger tyvärr lätt när kommunerna planerar hur marken ska användas.

FN-organet FAO beräknar att världens befolkning växer till cirka nio miljarder personer fram till år 2050. Matbehovet i världen ökar med cirka 60 procent under samma period, oräknat att drygt 800 miljoner människor redan i dag inte får tillräckligt med mat. Samtidigt konkurrerar jordbruket, främst med växande tätorter, om marken och vattnet. Jordbruksmark världen över omvandlas i snabb takt och på ett irreversibelt sätt till bland annat bostadsområden, vägar, köpcentra, fabriker och parkeringsplatser.

Länsstyrelsen i Skåne har formulerat en nollvision för exploatering av jordbruksmark. Ändå hamnar mot- svarande över 11 000 fotbollsplaner i Skåne under asfalt och betong de närmaste åren.

Större delen av marken hör till världens mest tåliga, stabila och högavkastande åkermark. Varje hektar man inte odlar i Skåne innebär därmed att mer än ett hektar kommer att behöva odlas någon annanstans i världen. Men flera skånska kommunalråd hävdar, helt felaktigt, att det produceras mer livsmedel än vad som efterfrågas och vill fortsätta få bygga på jordbruksmark.

Länsstyrelsen i Skånes nollvision är lovvärd men tyvärr otillräcklig då den enbart omfattar bostadsutbyggnad på jordbruksmark. Exempelvis har ytorna för logistikcentraler, det vill säga lager- och terminalbyggen, de senaste tio åren vuxit med 450 000 kvadratmeter i Göteborg, 420 000 kvadratmeter i Stockholm, 400 000 kvadratmeter i Jönköping och 300 000 kvadratmeter i Skåne.

Kommunerna har planmonopol och avgör själva när de anser att lokala behov ska väga tyngre än det nationella skyddet av jordbruksmark. Varje enskilt beslut inkräktar kanske inte så mycket på jordbruksmarken. Men sammantaget leder bristen på ett större och mera långsiktigt perspektiv till en mängd beslut som hotar jordbruket.

Länsstyrelsen har visioner, men inga maktbefogenheter. LRF har där- för föreslagit att Skåne ska bli ett försöksområde där all jordbruksmark klassas som riksintresse. Det skulle ge länsstyrelsen i Skåne möjlighet att balansera kommunernas kortsiktigare intressen.

Jenny Petersson (M), suppleant i Miljö- och jordbruksutskottet, och andra riksdagsledamöter bördiga från Halland, bör trycka på landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) och miljöminister Lena Ek (C) om att jordbruksmark bör klassas som riksintresse. Låt oss börja med ett försök i Skåne, för att sedan utvärdera och utöka skyddet av jordbruksmarken till Hallands län och på sikt hela Sverige!

Skydda Skånes värdefulla jordbruksmark

Carl Piper, jordbrukare i Skåne och Marianne Steneroth Sillén, ordförande Naturskyddsföreningen i Skåne län har skrivit debattartiken ”Skydda Skånes värdefulla jordbruksmark” publicerad i Helsingborgs Dagblad den 13 december.

Ska världens munnar mättas, mer bioenergi, fibrer och andra råvaror från åkern tas fram behöver jordbruksmark skyddas från exploatering. Länsstyrelsen i Skånes ”nollvision” för exploatering av jordbruksmark är ett steg i rätt riktning, men inte tillräckligt. Länsstyrelsens ord väger tyvärr lätt när kommunerna planerar hur marken ska användas.

FN-organet FAO beräknar att världens befolkning växer till cirka 9 miljarder personer fram till år 2050. Matbehovet i världen ökar med cirka 60 procent under samma period, oräknat att drygt 800 miljoner människor redan i dag inte får tillräckligt med mat. Samtidigt konkurrerar jordbruket, främst med växande tätorter, om marken och vattnet. Jordbruksmark världen över omvandlas i snabb takt och på ett irreversibelt sätt till bland annat bostadsområden, vägar, köpcentra, fabriker och parkeringsplatser.

Länsstyrelsen i Skåne har formulerat en nollvision för exploatering av jordbruksmark. Ändå hamnar motsvarande över 11 000 fotbollsplaner i Skåne under asfalt och betong de närmaste åren.

Större delen av marken hör till världens mest tåliga, stabila och högavkastande åkermark. Varje hektar man inte odlar i Skåne innebär därmed att mer än en hektar kommer att behöva odlas någon annanstans i världen. Men flera skånska kommunalråd hävdar, helt felaktigt, att det produceras mer livsmedel än vad som efterfrågas och vill fortsätta få bygga på jordbruksmark.

Länsstyrelsen i Skånes nollvision är lovvärd, men tyvärr otillräcklig då den enbart omfattar bostadsutbyggnad på jordbruksmark. Exempelvis har ytorna för logistikcentraler, det vill säga lager- och terminalbyggen, de senaste tio åren vuxit med 450 000 kvadratmeter i Göteborg; 420 000 kvadratmeter i Stockholm; 400 000 kvadratmeter i Jönköping och 300 000 kvadratmeter i Skåne.

Kommunerna har planmonopol och avgör själva när de anser att lokala behov ska väga tyngre än det nationella skyddet av jordbruksmark. Varje enskilt beslut inkräktar kanske inte så mycket på jordbruksmarken. Men sammantaget leder bristen på ett större och mera långsiktigt perspektiv till en mängd beslut som hotar jordbruket. Länsstyrelsen har visioner, men inga maktbefogenheter. LRF har därför föreslagit att Skåne ska bli ett försöksområde där all jordbruksmark klassas som riksintresse. Det skulle ge Länsstyrelsen i Skåne möjlighet att balansera kommunernas kortsiktigare intressen.
Riksdagsledamöter bördiga från Skåne, bör trycka på landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) och miljöminister Lena Ek (C) om att jordbruksmark bör klassas som riksintresse. Låt oss börja med ett försök i Skåne, för att sedan utvärdera och utöka skyddet av jordbruksmarken till fler län och på sikt hela Sverige!

Varför tätare städer?

Movium SLU:s tankesmedja för hållbar stadsutveckling publicerade den 15 oktober krönikan ”Varför tätare städer?” skriven av Caroline Dahl, koordinator, nätverket stadsutveckling.

Center for byplanlægning, under ledning av professor Jens Kvorning och forskningsassistent Lisbeth Nørskov Poulsen, hävdar i rapporten Strategier for bæredygtige byomdannelse att “Her diskuteres det [Hållbarhetsbegreppet] som et spørgsmål om hvilke bystrukturer, der må opfattes som de mest bæredygtige. Med detta fokus bliver tætheden den centrale parameter.” Täthet har under ett par decennier varit en återkommande parameter i fråga om en hållbar stadsutveckling, vilket också konstateras i citatet ovan. Begreppet har ofta fokuserat på den byggda tätheten eller befolkningstätheten, men har under senare tid allt oftare breddats till att inkludera även social och kulturell täthet.

Den vanligt förekommande argumentationen för tätortsförtätning tycks vara av både en proaktiv och en reaktiv natur. I den förstnämnda situationen förespeglas att förtätning bidrar till ett rikt stadsliv med positiva effekter för den sociala livsmiljön och ekonomiska faktorer. Livskvaliteten i de europeiska städerna står i fokus för EU:s utvecklingsarbete. Täta miljöer där de historiska spåren utgör en del av vardagslivet anses vara upplevelser som lockar. Småskaliga, varierande, fotgängarvänliga och befolkade stadsrum är kvaliteter som eftersöks och som spås vara avgörande etableringsfaktorer i en postindustriell ekonomi.

Förtätning som motkraft
Men, det är det andra fallet som denna krönka vill titta lite nämre på. I denna situation tycks förtätning användas som motkraft mot en tätortsexpansion, med dess effekter av ett argumenterat ohållbart nyttjande av jordbruksmark och andra naturresurser, så att mark kan sparas för produktion av livsmedel, fiber och biobränsle. Länsstyrelsen i Skåne län har exempelvis lanserat en nollvision kring ianspråktagandet av jordbruksmark. Röster höjs också för behovet av att lagstifta om att jordbruksmark ska anses vara av riksintresse enligt miljöbalken, och därmed få ett starkare skydd.

Med ett riksintresse skulle inte bara skyddet bli starkare utan det kommunala planmonopolet skulle också få sig en törn genom att länsstyrelsen då skulle kunna kalla in, och eventuellt upphäva, antagna kommunala detaljplaner till förmån för bevarandet av jordbruksmark. På ett sätt är därför rösterna som förespråkar ett riksintresse också ett misstroendevotum mot den kommunala planeringen och kanske en också ett indirekt förslag om en starkare statlig närvaro och en tilltro till att en statlig överblick skulle ge mer hållbara avvägningar.

Hållbarare avvägningar behövs
Att avvägningarna som görs i planering och byggnation behöver bli hållbarare konstateras tyvärr gång på gång. Den danska tidskriften Landskab redovisade nyligen resultat från det europeiska forskningssamarbetet PLUREL. Här har man kunnat konstatera att tätortsexpansion och utglesning inte bara fortgår utan även att de har förstärkts under senare år. Städerna blir alltså glesare och glesare trots att policyorgan på internationell och nationell nivå, liksom planeringsorgan på regional och kommunal nivå, i två decennier förordat förtätning.

Gunilla Lindholm, SLU i Alnarp, konstaterade nyligen i en skrivelse till Delegationen för hållbara städer att ”Vi behöver inte diskutera fördelar och risker med förtätning för att förstå, att planeringen så som den är strukturerad och utformad idag, inte synbarligen påverkar markanvändningen!” Det är en tung slutsats och en stark kritik mot det rådande planeringssystemet som Lindholm riktar. Konstaterandet väcker många frågor och det är viktigt att en debatt kring dem förs. Jag tillåter mig att tvivla på att en ökad statlig kontroll, genom ett utpekande av jordbruksmark till riksintresse, skulle vara lösningen.

Forskningsbehov
De identifierade hindren och svårigheterna med tätortsförtätning som kommunerna listar i en 2011 års miljömålsenkät är också intressanta att betrakta. Ett stelbent plansystem där hänsyn till lokala skillnader inte kan tas är en svårighet som lyfts fram. Osäkerheten kring hur riskavstånd ska hanteras så att överdimensionerade väg- och järnvägsområden inte behöver uppstå är ett annat. Det framkommer också att det finns en brist på vedertagna och gemensamma metoder för att arbeta med täthetsfrågan vilket därför kan antas vara ett angeläget forskningsområde för framtiden.

Bygg inte på åkermarken

Kvällsposten/Expressen publicerar den 16 november debattartikeln ”Bygg inte på åkermarken” skriven av LARI-PITKÄ KANGAS, kommunalråd (MP) Malmö stad och PETER LANGERBECK, ordförande i LRF kommungrupp Malmö

Den globala trenden är tydlig. Fler och fler väljer att bosätta sig i städer och 2030 kommer 60 procent av jordens befolkning att bo urbant. Det är en utmaning men innebär också en oerhörd potential för hållbar stadsplanering och skyddandet av värdefull åkermark. I denna kontext träder sex skånska kommunstyrelseordföranden fram och hävdar att det är varje kommuns rättighet att bygga villamattor på Europas bästa jordbruksmark.

Men klimatkrisen och behovet av att säkra åkermark som en resurs är en global såväl som en lokal uppgift. Börjar det kommunala plan-monopolet att användas som ett slagträ i debatten mellan kortsiktiga ekonomiska intressen och långsiktig miljönytta har vi hamnat väldigt snett i lagstiftningen.

Kommunstyrelseordförandena i våra grannkommuner: Staffanstorp, Kävlinge, Trelleborg, Vellinge, Lomma och Svedala finner det förolämpande att de anklagas för att inte tänka på sina kommuninvånares framtid.

Men på vilket sätt gagnas invånarna i Skåne, nuvarande och kommande generationer, av utbyggnaden med asfalterade ytor och monokulturella gräsmattor?

Långsiktiga frågor som till exempel förhindrandet och reducerandet av klimateffekterna eller hur den biologiska mångfalden ska öka lyser med sin frånvaro i debatten.

Malmö har en historia precis som andra större städer i Sverige som tyvärr präglats av en stadsplanering som emellanåt varit alltför endimensionell.

Men Malmö stad och LRF i Malmö har på senare år tillsammans haft en djup dialog och gemensam kunskapsutveckling. Detta har vi delat med andra som också tagit till sig nya rön och tankegångar kring vad en hållbar planering av stad och land betyder.

Tillsammans skriver vi under på att en levande stad också kräver en levande landsbygd. Ekologisk odling, ett hållbart företagande, och en omställning av energisektorn och ekoturism är verksamheter som både stärker attraktiviteten och den ekonomiska bärkraften långsiktigt i en kommun.

Att bygga enformigt vidsträckta villamattor på jordbruksmark, att använda marken ensidigt för icke-produktiva verksamheter bär inte till en hållbar framtid.

Malmö stad vill tillsammans med LRF gärna föra en dialog med våra grannkommuner, och även med regionala och statliga intressenter. Den dialogen måste präglas av insiktsfullhet och framtidsmöjligheter.

Som politiker och inte minst kommunstyrelseordförande har man ett ansvar att företräda sina invånare. Men därmed inte sagt att det går att bortse från andra nationella, regionala och kommunala folkvalda församlingars beslut och planering för bättre miljö- och klimatarbete.

Det är en ledares ansvar att våga fatta rätt beslut som gagnar alla långsiktigt i god sam- verkan och konstruktivitet.

Förtäta eller bygga på jordbruksmark

Anders Almér skriver på sin blogg ”Urbant Lokalt” inlägget ”Förtäta eller bygga på jordbruksmark” den 5 november.

I Sydsvenskan har representanter för Länsstyrelsen uttalat sig för att byggandet på värdefull jordbruksmark i sydsvästra Skåne måste upphöra. Man talar om en nollvision. I stället bör vi förtäta och då helst intill spårbunden trafik. Ett antal kommunalråd i berörda kommuner har i en annan artikel protesterat och menar att man visserligen förtätar men ändå måste kunna få bygga på jordbruksmark då många efterfrågar boende i villa/radhus med trädgård.

Vad konsumenter efterfrågar beror till stor del på vilka alternativ som bjuds. Finns det bara villor/radhus utspridda i gles bebyggelse eller lägenheter i punkthus i lika utspridda former så vägleds man lätt att tro att det är vad marknaden efterfrågar. Inte att det är vad byggföretagen anser är lönsammast att bygga.

I andra länder har man kunnat konstatera att unga familjer idag vill ha vad man kan kalla ett urbant boende även i förorten. Med det menas lägenheter eller radhus i en mycket tätare bebyggelse än vad vi är vana vid. Sådan bebyggelse skapar också möjlighet för viss service som butiker och kaféer. Möjligheten att som i den större staden spontant kunna träffas och betrakta folklivet är ett inslag som många inte vill vara utan.

Vad som dessutom är intressant och som inte berörs i artiklarna är att en mer urban karaktär av bebyggelsen i förorten är förmodligen det bästa sättet att bemöta konkurrensen från regionala köpcentra som idag hotar handel och service i förorten.

Exploatering, igenväxning och marginalmarker

Christel Gustafsson, landsbygdsstrateg på Jordbruksverket, skriver på Jordbruksverkets blogg ”Se landet” blogginlägget ”Exploatering, igenväxning och marginalmarker”.

Häromdagen fick jag en fråga. Du som är från Jordbruksverket, vad tycker ni om länsstyrelsen i Skånes vision om nollexploatering av åkermark? Det måste väl ni gilla?

Mitt svar, -vi har ingen annan åsikt i den frågan än politiken och politiken har ingen åsikt i frågan om det är ett problem att svensk åkermark försvinner. Så lade jag till att i Sverige är igenväxning en betydligt vanligare orsak till att åkermark försvinner än exploatering. Igenväxning eftersom vi föredrar att odla mer och mer av våra livsmedel på andra länders åkermark.

Enligt en rapport från KSLA, Jorden vi ärvde -åkermarken i ett hållbarhetsperspektiv http://www.ksla.se/publikationer/kslat/kslat-nr-6-2012/ , använder vi i Sverige 0,4 ha jordbruksmark per person till livsmedel men har numera bara 0,3 ha per person i Sverige. Globalt finns 0,2 ha per person.

Sedan bör man ju i denna fråga påpeka att det är skillnad på jordbruksmark och jordbruksmark. Mycket av det som exploateras är den mest högavkastande och ”bästa” åkermarken.

Idag ska jag vara med på ett seminarium om marginalmarker. Marginalmarker brukar man kalla potentiella jordbruksmarker som idag inte används till någon avsiktlig produktion. Mark med begränsad konkurrensförmåga – ekonomiskt eller biogeofysiskt under dagens förutsättningar. Exempelvis träda eller igenvuxen åkermark.

Kan det vara så att dessa marker kan bidra både till en energiomställning och en landsbygdsutveckling?

För ett år sedan gav regeringen Miljömålsberedningen i uppdrag att ta fram ett förslag till strategi för en långsiktigt hållbar markanvändning. Så kanske det blir en politisk vilja kring bevarande av jordbruksmark i framtiden, eller inte.

Vi lever inte i en ideal värld

På bloggen ”Sanne skriver” kommenteras debattartikeln i Sydsvenskan den 1 november i blogginlägget ”Vi lever inte i en ideal värld” skrivet den 1 november.

Idag i Sydsvenskan är ett antal skånska kommunpolitiker upprörda över att Länsstyrelsen Skånes nollvision för byggande på åkermark (dagens debattartikel är en replik på en debattartikel från Länsstyrelsen förra veckan).

Det finns mycket jag skulle kunna kommentera i dagens debattartikel. Men här tänker jag ändå sikta in mig på slutklämmen, för den fångar ganska tydligt var problemet ligger:

Länsstyrelsen anser att i en ideal värld ska alla bo i stan, bredvid tågstationen eller busshållplatsen. Det är i detta vår största meningsskillnad ligger.

Vi menar att i en ideal värld finns det plats för allas önskemål om det goda boendet. Och hur det goda boendet ser ut ska människor själva kunna välja – utan statlig inblandning.

För grejen är just den här: Vi lever inte i en ideal värld. Den värld vi lever i har begränsningar. Åkermarken är en sådan begränsning: det finns faktiskt bara en viss mängd odlingsbar åkermark, och den måste vi hushålla med. Redan som det är nu har Jorden större befolkning än vad resurserna räcker till (i alla fall om man lever som vi i västvärlden). Vi lever på kapitalet istället för på räntan.

Vi måste sluta leva som att världens resurser är oändliga, när de är ändliga. Vi måste sluta tro att vi lever i en ideal värld. Sluta tro på sagor och inse de verkliga förutsättningarna!

Och om inte kommunerna styr upp detta på egen hand, så måste någon annan göra det. Det funkar inte att fortsätta låta alla välja hur de själva vill göra, som bortskämda barn. Då behövs det att någon lägger sig i. Det är för sjutton jättebra om staten gör det!

För övrigt, det är väl just det som är grejen med att ha en stat? Att någon ska kunna lyfta blicken högre än alla enskilda människor som (naturligt nog) bara ser till sitt eget bästa.