Etikett: Blogginlägg

Skyddet av åkermark ses över

Supermiljöbloggen uppmärksammar att regeringen givit jordbruksverket i uppdrag att se över hur det lagliga skyddet för åkermark fungerar i inlägget ”Skyddet av åkermark ses över” den 22 februari.

De avslutar inlägget:
Trots att många kommuner alltså tar frågan på allvar så byggs det fortfarande på värdefull åkermark, vi hoppas att jordbruksverkets utredning ger upphov till konstruktiva och konkreta förslag på hur förlusten av jordbruksmark ska kunna stoppas.

Livsmedelstrygghet

Vi tar för givet att vi alltid ska hitta den mat vi behöver och vill köpa i våra butiker, i storhushåll eller på restaurang. Men nu märker jag att det finns ett välbehövligt ökat intresse för att den vikande svenska livsmedelsproduktionen gör oss sårbara. Det är mycket som händer i vår omvärld och vi har en god och stor potential att minska sårbarheten genom inhemsk livsmedelsproduktion.

Detta skriver Gunnela Ståhle på Svenskt Sigill på sin blogg. Läs hela inlägget här.

En förutsättning för en ökad svensk livsmedelsproduktion är god åkermark. Det är dags att sluta lägga vår bästa åkermark under asfalt och betong.

Återställande av jordbruksmark

Bloggaren Cornucopia? Evig tillväxt i en ändlig värld? publicerade den 9 januari inlägget ”Återställande av jordbruksmark”.

Hos Jordbruksaktuellt, JA, kan man läsa att exploateringen av jordbruksmark fortsätter öka.

Framför allt handlar detta om åkermark bland våra bördigaste jordar på Skåne och Hallands jordbruksslätter. I princip är det praktiskt omöjligt att återställa exploaterad åkermark igen.

Jag satte åkermark i kursiv text ovan, för i jordbruksmark räknas även mark som aldrig plöjs, dvs slåtterängar och betesmark.

Tidigare har vi under andra halvan av 1900-talet planterat igen jordbruksmark med skog, något man på den tiden fick statligt bidrag för att göra. Sedan vi gått med i EU har man kunnat få betalt av EU för att återställa skog till betesmark eller slåtterängar, vilket i sig är en bra idé, då betesmark och slåtterängar är våra artrikaste marker. Däremot kan man inte få bidrag för att återställa skog till åkermark.

En del större stubbar syns i bild, liksom EU-förbjudna rishögar. Björkar har sparats för att ge skugga åt djuren.
Jag har själv återställt ca två hektar skogsmark till betesmark, dock utan att söka några stöd från EU för återställandet. Planen är väl att återställa kanske en hektar till, när andan faller på. Samtidigt ska man komma ihåg att förr i tiden släppte man djuren för fäfot under sommarhalvåret och skogen var betesmarken. I många fall är alltså betesmark ett relativt nytt påfund, en konsekvens av stängslingspåbuden.

Men vad man ska ha respekt för är att i princip all jordbruksmark, speciellt åkermark, i Sverige har skapats genom hårt mänskligt manuellt arbete – alla miljontals hektar åkermark är ett resultat av forna tiders röjande av skog och brytande av stubbar.

Att återställa skog till betesmark är relativt enkelt. Bara att avverka träden, frakta bort alla stockar, samt GROT (grenar och toppar), som förr eldades upp. Kvar har man stubbarna. Eftersom det hela ska betas behöver man inte bryta upp stubbarna, som efter några decennier kan ha multnat bort. Under tiden avger rötter och stubbar näringsämnen och gödslar alltså betesmarken, även om effekten är snabbt övergående. Gissar dock att för att få EU-stöd får man varken lämna rishögar eller stubbar, därav söktes inga stöd. Idiotiskt att lägga fossila bränslen på att frakta bort gödning (stubbar) eller marklevande fåglars häckningsplatser (rishögar). Dessutom är mer homogena marker enfaldiga istället för mångfaldiga. Stubbar och rishögar ökar den biologiska mångfalden även inom växter, svampar och insekter eller för den delen lite högre stående smådjur.

Förr i tiden gjordes detta helt för hand. Även i stenålderns svedjebruk, så fick man ändå först hugga ner träden med den tidens stenyxor och frakta bort dem innan man satte fyr på resterna. Betänk att en hektar, 10 000 m2, kan föda fyra personer, vilket sätter lite perspektiv på hur mycket mark svedjebrukare med stenyxor måste röja.

Inte konstigt att man släppte djuren för fäfot, istället för att ta ner träden för att få betesmarker.

Tids nog fick vi brons och sedan järn (och tids nog stål), men ända fram till 1900-talet så har alla Sveriges miljoner hektar åkermark röjts fram från den klimaxbiotop som skog innebär. För undantaget myrmark och en del strandängar som ofta översvämmas, så är skog den naturliga biotopen på våra breddgrader, åtminstone i de lågländer där vi idag har åkermark. Kalfjället är som sagt kalt, men knappast lämpligt för odling.

Så vad vi idag snabbt asfalterar över och gör till parkeringsplatser har forna generationer med ren muskelkraft röjt, kvadratmeter för kvadratmeter. För att få prima åkermark bröt man också, för hand (iofs tids nog med talja och block), upp alla stubbar så marken gick att plöja. Det var ett hårt arbete.

Men antagligen finns det än idag en del jordbruksmark som varit åker sedan stenåldern och där man alltså redan på den tiden, med den tidens redskap, skapade åkermark ur skog. Fornlämningar i form av fornåkrar har vi tusentals av i Sverige. Själva har vi nästan en hektar fornåker på våra marker.

Det som tog veckor, månader eller rent av år att göra till produktiv åker förr asfalterar vi idag över på någon timme, för att aldrig mer kunna odla på.

När det gäller skogen, så har jag läst en artikel i Lantbruk och Skogsland om en ekologisk gård i Västergötland, där man faktiskt återställde skog till åkermark, inklusive att man, förvisso med moderna maskiner, bröt upp alla stubbar.

Pendeln svänger tillbaka, men den stora floden är asfalt och betong.

Tillägg: Läsartips om en gammal journalfilm hos SVT. Ca 1:25 in i filmen får man se hur mark brytes på gammalt vis, stubbar som lyfts med talja och block, spett och hacka, sten för sten etc. Ger ytterligare perspektiv på vad man med lätthet asfalterar över idag i profitens namn.

Urban Kannibalism – relationen mellan människa och produktionslandskap

På Landskapsobservatorium har Jonna Milton och Lisa Björk, landskapsarkitektstudenter vid SLU Alnarp skrivit artikeln ”Urban Kannibalism – relationen mellan människa och produktionslandskap”.

Att vara mån om det landskap som är grunden för liv har genom historien varit en självklarhet. Dagens samhälle har medfört att bandet mellan människa och produktionslandskap har försvagats. Förr var i princip alla involverade i matens framställning på ett eller annat sätt, idag vilar jordbrukets produktion på enbart ett fåtal procent av Sveriges befolkning. Denna utveckling har för den sakens skull inte gjort gemene man mindre beroende av jordbrukslandskapets förmåga att frambringa mat. Vi står inför en framtid full av utmaningar. Temperaturförändringar, minskad tillgång på naturresurser och en ständigt växande befolkning ställer hårda krav på jordbrukets förmåga att försörja jordens invånare. Vi är övertygade om att vi inför en sådan framtid måste återupprätta banden med jordbrukslandskapet.

Enligt nationalencyklopedin innefattar begreppet Landskap vår fysiska omgivning i vid bemärkelse (NE, 2012). Observatorium beskrivs som en anläggning för astronomiska observationer (NE, 2012). Skulle man då kunna säga att landskapsobservatorium står för synen på landskap sett från rymden? Alltså en globalt omfattande syn? Kanske, i alla fall just det här fallet. Det är nämligen just den landskapssynen som vi, Jonna Milton och Lisa Björk, arbetar med i vårt examensarbete vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Alnarp. Vår uppsats behandlar människors syn på en särskild del av hennes fysiska omgivning som hon är högst beroende av samt som är av stor global betydelse: jordbrukslandskapet. Eller vänta, är jordbrukslandskapet verkligen en del av samtidens människors fysiska omgivning?

Med den här artikeln vill vi, liksom med vår uppsats, ge er en inblick i vad vi tycker är en viktig fråga för mänsklig överlevnad. I uppsatsen undersöks relationen mellan människa och jordbrukslandskap i en Skånsk kontext, men ur en aspekt som ser jordbrukslandskapet som en viktig nationell liksom global resurs.

Den andra februari 2012 anlände två förväntansfulla landskapsarkitektstudenter till ett land vars invånare har en alldeles särskild relation till sitt jordbrukslandskap. Precis som snötäcket den dagen dolde ett landskap med en mångårig historia av manipulation av människan, låg det speciella förhållande Holländare har till sitt landskap till en början dolt. I takt med att snön smälte, visade sig ett landskap och en inställning som vid första anblick upplevdes som främmande. Landets begränsade tillgång på mark har bidragit till att Holländarna tidigt lärde sig att manipulera lanskapet för att utnyttja det till fullo. Landets yta är långt ifrån tillräcklig för att föda alla invånare, vilket har gjort Holländarna till framgångsrika handelsmän. Hollands livsmedelsförsörjning har sedan länge tryggats av import, vilket har skapat en alldeles speciell relation mellan befolkningen och landets jordbrukslandskap. En avsaknad av eller en svag relation till jordbrukslandskapet och en övertro på människans makt över naturen präglar Holländarnas synsätt. Vi upptäckte snart att denna inställning inte på något sätt är unikt för Holland, en svag relation till jordbrukslandskapet genomsyrar även vårt Svenska samhälle.

Vi lever i en tid, och i en del av världen, där tillgången på mat har blivit en självklarhet, något vi tar för givet. Hälften av det livsmedel som konsumeras i Sverige idag importeras från fjärran länder. Vårt lokala jordbrukslandskap försvinner med rasande fart till förmån för nya stadsdelar, vägar eller gigantiska köpcentrum. Varje år slukar våra städer stora portioner utav jordbruksmarken, och reducerar därmed markens möjlighet att i framtiden förse befolkningen med livsmedel. Ett fenomen som vi har valt att kalla: Urban kannibalism. Genom att slösaktigt konsumera vårt jordbrukslandskap, konsumerar vi i förlängningen oss själva.

Hur hamnade vi egentligen här? Hus, gator, torg och asfältfält skymmer (in)sikten mellan människan och det landskap som föder oss. Samma tendenser är även märkbart i vår skolmiljö där antalet sökanden inom SLU blir allt färre gällande utbildningar som direkt rör jordbruket och livsmedelsproduktionen. För oss är detta förbryllande. Vi behöver alla äta, och därmed är alla beroende av jordbrukslandskapet. Ändå tyder mycket på en utveckling där människan håller på att göra sig mentalt oberoende av den jord som föder oss. Hur ser egentligen dagens människa på livsmedelsproduktionen och vårt jordbrukslandskap och varför?

I vår strävan i att försöka förstå relationen mellan människa och jordbrukslandskap har vi blickat både tillbaka i historien och studerat dagens förhållanden. Som studieobjekt har vi valt att granska relationen människa-produktionslandskap i Eslövs kommun i Skåne. För att finna svar på ovissheten har vi bland annat gjort en enkät-studie där 100, slumpvis utvalda, Eslövsbor har fått frågan: -Vad händer på Eslövs åkrar just nu? Trots ett antal svarsalternativ på möjliga jordbruksaktiviteter, löd svaret allt som oftast: ”Jag vet inte”. Generellt kan sägas att enkätens svar sällan skildrar en medveten koppling mellan jordbrukslandskapet och mat; jordbruksmarken nämns ofta i samband med rekreation men sällan i samband med matinköp. Enkäten visar ett tydligt samband mellan okunskap om jordbrukets produktion och de som inte har jordbrukslandskapet i sin fysiska omgivning. Trots att alla människor på jorden är beroende av mat och således också jordbrukslandskapet, är kopplingen mellan dem som bor i städer och den bördiga myllan generellt svag.

För samtidens människor börjar maten i köket eller i mataffären, inte på åkern. Genom historien har det sett annorlunda ut. I begynnelsen förflyttade sig samlare och jägare i landskapet utefter var i landskapet maten fanns. Människan levde då i symbios med naturens förutsättningar. Med tiden växte ett nytt förhållningssätt fram: människan lärde sig att kontrollera landskapet för att frambringa mer föda. Följderna blev en ökad tillgång på mat och en ökad befolkningstillväxt. Med tiden uppstod byar i anslutning till jordbruket där huvuddelen av invånarna var involverade i brukandet av jorden och således framställningen av mat och råvaror.

I vårt examensarbete har vi undersökt jordbrukslandskapet och i synnerhet människans relation till detta. Inom ramarna för vårt arbete vill vi även uppmärksamma och inspirera till ett förändrat förhållande till vårt produktiva landskap. Vi tror att en känslomässig relation till det landskap som föder oss kan skapa en större vördnad och respekt inför dess livsnödvändiga funktion som livsmedelsförsörjare. Genom att undervisa, skapa en förståelse för jordbrukslandskapets värden, och ge förslag till möjliga åtgärder vill vi bidra till en stärk relation mellan människa och jordbrukslandskapet.

Medan snön nu åter faller över landskapet och förenar både stad och land i vitt, arbetar vi för fullt för att färdigställa vårt examensarbete. I februari beräknar vi ta plats framför examinatorerna för att förmedla våra upptäckter och idéer om relationen mellan människa och jordbrukslandskapet. Titta gärna in på vår blogg http://www.urbankannibalism.blogg.se för att följa våra framsteg.

Vi hoppas att vi genom den här artikeln har delat med oss av det engagemang vi känner. Kanske kan det fungera som en påminnelse av en av grundstenarna för mänsklig överlevnad: jordbrukslandskapet. Med detta budskap vill vi önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt 2013. Ett nytt år med nya möjligheter!

Varför tätare städer?

Movium SLU:s tankesmedja för hållbar stadsutveckling publicerade den 15 oktober krönikan ”Varför tätare städer?” skriven av Caroline Dahl, koordinator, nätverket stadsutveckling.

Center for byplanlægning, under ledning av professor Jens Kvorning och forskningsassistent Lisbeth Nørskov Poulsen, hävdar i rapporten Strategier for bæredygtige byomdannelse att “Her diskuteres det [Hållbarhetsbegreppet] som et spørgsmål om hvilke bystrukturer, der må opfattes som de mest bæredygtige. Med detta fokus bliver tætheden den centrale parameter.” Täthet har under ett par decennier varit en återkommande parameter i fråga om en hållbar stadsutveckling, vilket också konstateras i citatet ovan. Begreppet har ofta fokuserat på den byggda tätheten eller befolkningstätheten, men har under senare tid allt oftare breddats till att inkludera även social och kulturell täthet.

Den vanligt förekommande argumentationen för tätortsförtätning tycks vara av både en proaktiv och en reaktiv natur. I den förstnämnda situationen förespeglas att förtätning bidrar till ett rikt stadsliv med positiva effekter för den sociala livsmiljön och ekonomiska faktorer. Livskvaliteten i de europeiska städerna står i fokus för EU:s utvecklingsarbete. Täta miljöer där de historiska spåren utgör en del av vardagslivet anses vara upplevelser som lockar. Småskaliga, varierande, fotgängarvänliga och befolkade stadsrum är kvaliteter som eftersöks och som spås vara avgörande etableringsfaktorer i en postindustriell ekonomi.

Förtätning som motkraft
Men, det är det andra fallet som denna krönka vill titta lite nämre på. I denna situation tycks förtätning användas som motkraft mot en tätortsexpansion, med dess effekter av ett argumenterat ohållbart nyttjande av jordbruksmark och andra naturresurser, så att mark kan sparas för produktion av livsmedel, fiber och biobränsle. Länsstyrelsen i Skåne län har exempelvis lanserat en nollvision kring ianspråktagandet av jordbruksmark. Röster höjs också för behovet av att lagstifta om att jordbruksmark ska anses vara av riksintresse enligt miljöbalken, och därmed få ett starkare skydd.

Med ett riksintresse skulle inte bara skyddet bli starkare utan det kommunala planmonopolet skulle också få sig en törn genom att länsstyrelsen då skulle kunna kalla in, och eventuellt upphäva, antagna kommunala detaljplaner till förmån för bevarandet av jordbruksmark. På ett sätt är därför rösterna som förespråkar ett riksintresse också ett misstroendevotum mot den kommunala planeringen och kanske en också ett indirekt förslag om en starkare statlig närvaro och en tilltro till att en statlig överblick skulle ge mer hållbara avvägningar.

Hållbarare avvägningar behövs
Att avvägningarna som görs i planering och byggnation behöver bli hållbarare konstateras tyvärr gång på gång. Den danska tidskriften Landskab redovisade nyligen resultat från det europeiska forskningssamarbetet PLUREL. Här har man kunnat konstatera att tätortsexpansion och utglesning inte bara fortgår utan även att de har förstärkts under senare år. Städerna blir alltså glesare och glesare trots att policyorgan på internationell och nationell nivå, liksom planeringsorgan på regional och kommunal nivå, i två decennier förordat förtätning.

Gunilla Lindholm, SLU i Alnarp, konstaterade nyligen i en skrivelse till Delegationen för hållbara städer att ”Vi behöver inte diskutera fördelar och risker med förtätning för att förstå, att planeringen så som den är strukturerad och utformad idag, inte synbarligen påverkar markanvändningen!” Det är en tung slutsats och en stark kritik mot det rådande planeringssystemet som Lindholm riktar. Konstaterandet väcker många frågor och det är viktigt att en debatt kring dem förs. Jag tillåter mig att tvivla på att en ökad statlig kontroll, genom ett utpekande av jordbruksmark till riksintresse, skulle vara lösningen.

Forskningsbehov
De identifierade hindren och svårigheterna med tätortsförtätning som kommunerna listar i en 2011 års miljömålsenkät är också intressanta att betrakta. Ett stelbent plansystem där hänsyn till lokala skillnader inte kan tas är en svårighet som lyfts fram. Osäkerheten kring hur riskavstånd ska hanteras så att överdimensionerade väg- och järnvägsområden inte behöver uppstå är ett annat. Det framkommer också att det finns en brist på vedertagna och gemensamma metoder för att arbeta med täthetsfrågan vilket därför kan antas vara ett angeläget forskningsområde för framtiden.

Förtäta eller bygga på jordbruksmark

Anders Almér skriver på sin blogg ”Urbant Lokalt” inlägget ”Förtäta eller bygga på jordbruksmark” den 5 november.

I Sydsvenskan har representanter för Länsstyrelsen uttalat sig för att byggandet på värdefull jordbruksmark i sydsvästra Skåne måste upphöra. Man talar om en nollvision. I stället bör vi förtäta och då helst intill spårbunden trafik. Ett antal kommunalråd i berörda kommuner har i en annan artikel protesterat och menar att man visserligen förtätar men ändå måste kunna få bygga på jordbruksmark då många efterfrågar boende i villa/radhus med trädgård.

Vad konsumenter efterfrågar beror till stor del på vilka alternativ som bjuds. Finns det bara villor/radhus utspridda i gles bebyggelse eller lägenheter i punkthus i lika utspridda former så vägleds man lätt att tro att det är vad marknaden efterfrågar. Inte att det är vad byggföretagen anser är lönsammast att bygga.

I andra länder har man kunnat konstatera att unga familjer idag vill ha vad man kan kalla ett urbant boende även i förorten. Med det menas lägenheter eller radhus i en mycket tätare bebyggelse än vad vi är vana vid. Sådan bebyggelse skapar också möjlighet för viss service som butiker och kaféer. Möjligheten att som i den större staden spontant kunna träffas och betrakta folklivet är ett inslag som många inte vill vara utan.

Vad som dessutom är intressant och som inte berörs i artiklarna är att en mer urban karaktär av bebyggelsen i förorten är förmodligen det bästa sättet att bemöta konkurrensen från regionala köpcentra som idag hotar handel och service i förorten.

Exploatering, igenväxning och marginalmarker

Christel Gustafsson, landsbygdsstrateg på Jordbruksverket, skriver på Jordbruksverkets blogg ”Se landet” blogginlägget ”Exploatering, igenväxning och marginalmarker”.

Häromdagen fick jag en fråga. Du som är från Jordbruksverket, vad tycker ni om länsstyrelsen i Skånes vision om nollexploatering av åkermark? Det måste väl ni gilla?

Mitt svar, -vi har ingen annan åsikt i den frågan än politiken och politiken har ingen åsikt i frågan om det är ett problem att svensk åkermark försvinner. Så lade jag till att i Sverige är igenväxning en betydligt vanligare orsak till att åkermark försvinner än exploatering. Igenväxning eftersom vi föredrar att odla mer och mer av våra livsmedel på andra länders åkermark.

Enligt en rapport från KSLA, Jorden vi ärvde -åkermarken i ett hållbarhetsperspektiv http://www.ksla.se/publikationer/kslat/kslat-nr-6-2012/ , använder vi i Sverige 0,4 ha jordbruksmark per person till livsmedel men har numera bara 0,3 ha per person i Sverige. Globalt finns 0,2 ha per person.

Sedan bör man ju i denna fråga påpeka att det är skillnad på jordbruksmark och jordbruksmark. Mycket av det som exploateras är den mest högavkastande och ”bästa” åkermarken.

Idag ska jag vara med på ett seminarium om marginalmarker. Marginalmarker brukar man kalla potentiella jordbruksmarker som idag inte används till någon avsiktlig produktion. Mark med begränsad konkurrensförmåga – ekonomiskt eller biogeofysiskt under dagens förutsättningar. Exempelvis träda eller igenvuxen åkermark.

Kan det vara så att dessa marker kan bidra både till en energiomställning och en landsbygdsutveckling?

För ett år sedan gav regeringen Miljömålsberedningen i uppdrag att ta fram ett förslag till strategi för en långsiktigt hållbar markanvändning. Så kanske det blir en politisk vilja kring bevarande av jordbruksmark i framtiden, eller inte.

Vi lever inte i en ideal värld

På bloggen ”Sanne skriver” kommenteras debattartikeln i Sydsvenskan den 1 november i blogginlägget ”Vi lever inte i en ideal värld” skrivet den 1 november.

Idag i Sydsvenskan är ett antal skånska kommunpolitiker upprörda över att Länsstyrelsen Skånes nollvision för byggande på åkermark (dagens debattartikel är en replik på en debattartikel från Länsstyrelsen förra veckan).

Det finns mycket jag skulle kunna kommentera i dagens debattartikel. Men här tänker jag ändå sikta in mig på slutklämmen, för den fångar ganska tydligt var problemet ligger:

Länsstyrelsen anser att i en ideal värld ska alla bo i stan, bredvid tågstationen eller busshållplatsen. Det är i detta vår största meningsskillnad ligger.

Vi menar att i en ideal värld finns det plats för allas önskemål om det goda boendet. Och hur det goda boendet ser ut ska människor själva kunna välja – utan statlig inblandning.

För grejen är just den här: Vi lever inte i en ideal värld. Den värld vi lever i har begränsningar. Åkermarken är en sådan begränsning: det finns faktiskt bara en viss mängd odlingsbar åkermark, och den måste vi hushålla med. Redan som det är nu har Jorden större befolkning än vad resurserna räcker till (i alla fall om man lever som vi i västvärlden). Vi lever på kapitalet istället för på räntan.

Vi måste sluta leva som att världens resurser är oändliga, när de är ändliga. Vi måste sluta tro att vi lever i en ideal värld. Sluta tro på sagor och inse de verkliga förutsättningarna!

Och om inte kommunerna styr upp detta på egen hand, så måste någon annan göra det. Det funkar inte att fortsätta låta alla välja hur de själva vill göra, som bortskämda barn. Då behövs det att någon lägger sig i. Det är för sjutton jättebra om staten gör det!

För övrigt, det är väl just det som är grejen med att ha en stat? Att någon ska kunna lyfta blicken högre än alla enskilda människor som (naturligt nog) bara ser till sitt eget bästa.

Järfällas nya översiktsplan och vårt globala ansvar – några tankar om maten vi äter och resurserna vi använder

På Folkpartiet i Järfällas blogg skriver Inge Gerremo, sekreterare i kommittén för internationella lantbruksfrågor vid Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, ett blogginlägg med rubriken ”Järfällas nya översiktsplan och vårt globala ansvar – några tankar om maten vi äter och resurserna vi använder”.

Läs blogginlägget här.

Har vi lärt oss av misstagen?

Suzanne Céwe skrev den 22 oktober blogginlägget ”Har vi lärt oss av misstagen?”  på Svensk Mjölks blogg Mjölkpolitik.

Någon gång på tidigt 1900-tal så instiftades en nationalpark på grund av dess biologiska mångfald. Tanken var att området helt skulle bevaras i det skick som det var vid instiftandet. Lösningen var enkel, bort med bonden och hans djur. Några år senare var nationalparken en ogenomtränglig djungel av sly och den biologiska mångfalden var på tillbakagång.

Nu nästan hundra år senare så talas det om hållbar markanvändning. Hur jordbruksmark ska skyddas från bebyggelse. Det talas om ekosystemtjänster, biologisk mångfald, kulturlandskap etc. Men hittills har jag inte stött på att förutsättningarna för lantbruket tas upp, trots att det är bondens landskap som vi värnar om. I debatten om hur jordbruksmarken ska skyddas måste även en tanke på hur lantbruksföretagarna ska kunna verka och samverka i området på lång sikt vägas in. Om lantbruksföretagarna blir trängda mellan bostadshus, vägar och köpcentra så är möjligheten till framtida expansion lika med noll, vilket i praktiken även innebär att företagets fortlevnad är dödsdömt.

Har vi då inte lärt oss av misstagen med att ta bort bonden och djuren? Det borde vi ha gjort och även om det är svårt att göra kalkyler för framtiden så borde det i alla fall göras försök till att ur ett lantbrukarperspektiv se vad företagen behöver för resurser för att kunna utvecklas och därmed leva vidare. Det kommer alltid att vara en fråga om avvägningar mellan olika intressen, även om jordbruksmarken får ett starkare skydd, vilket vore mycket välkommet! Men jag tror att det även är viktigt att man tänker långsiktigt och försöker hitta en modell som tar hänsyn till företagens ekonomiska förutsättningar för en säker fortlevnad och möjliggör att marken används på ett sätt som ger samhället så stor nytta som möjligt. Detta måste vi fundera vidare på!