Debattartikel i Trelleborgs Allehanda den 27 april skriven av riksdagsledamoten Otto von Arnold (KD). Även publicerad i Skånska Dagbladet den 26 april under rubriken ”Bygg långsiktigt klokt och odla på den Skånska åkermarken”.

Eftersom mark och vatten är begränsande resurser för expansion måste de förvaltas på ett klokt och långsiktigt hållbart sätt. Det skriver riksdagsledamoten Otto von Arnold (KD).

Skånes befolkning växer och många kommuner ser en möjlighet att växa. Det ger ökad kommunal välfärd, fler bostäder och fler efterlängtade skattekronor – så här ska det byggas. Så resonerar många kommunpolitiker i bland annat Staffanstorp och Trelleborg.

De kommuner som vill expandera ligger på en av världens mest högavkastande åkerjordar, Lundaslätten och Söderslätt. Därför är det beklagligt att kommunalråden i nämnda kommuner inte kan se vilka skånska och nationella värden vi riskerar att förlora om byggnationen på åkermark får fortskrida på ett inte långsiktigt hållbart sätt.

Åkermarkens skydds­nivå har uppfattas av många som inte speciellt hög jämfört med ett antal riks­intressen som anges i miljöbalken, såsom mark och vattenområden för naturvård, kommunikationer, försvaret etc. Det kommunala planmonopolet anses också stå över.

Det förs därför en intensiv debatt om att klassa den goda åkermarken som riksintresse. Även om detta skulle vara en framkomlig väg finns andra intressen som också kan behöva skyddas och det ena ställs mot det andra i ett byråkratiskt virrvarr. Med tiden måste vi kanske se över detta system också.

De faktiska omständigheterna med klimatförändring och en ökande världsbefolkning sätter fokus på den skånska åkermarkens goda produktionsförmåga av livsmedel och energi. Enligt den statliga Miljömålsberedningen reser klimatförändringarna frågan om vilka framtida utmaningar som Sverige kommer att möta när det gäller produktion av mat, foder, bränsle och andra produkter. Även hur den långsiktiga användningen av åkermark efter år 2020 diskuteras i en annan statlig utredning. Vidare har vi ”ett rikt odlingslandskap” som ett av de 16 övergripande miljö­målen.

Eftersom mark och vatten är begränsande resurser för expansion måste de förvaltas på ett klokt och långsiktigt hållbart sätt där varje kommun är skyldig att i sin översiktsplan redogöra för hur man tänker utnyttja dessa. Staten genom länsstyrelserna har att efter Miljöbalkens hushållningsregler bedöma den bästa användningen på regional och mellankommunal nivå. Med den nya plan- och bygglagen har denna samordning förstärkts och ett större helhetsgrepp måste tas.

I Skåne har vi en speciell situation med många, kanske för många, små kommuner som riskerar att bara se till sitt och inte till den skånska helheten. Därför finner jag länsstyrelsens förslag om att sträva efter en ”nollvision” för konsumtion av åkermark för bostadsbyggande som väl avvägt och absolut rätt i tiden.

Vi kan inte fortsätta se på när dessa värdefulla åkermarker sugs upp av urbaniseringen. Städer och tät­orter ska givetvis kunna växa men det går att hitta andra lösningar genom att förtäta och bygga på andra icke odlingslämpliga marker. Med förbättrade kommunikationer kan skåningarna komma närmare naturen och mycket av en ganska öde landbygd att leva upp. Som riksdagsledamot ser jag det som en viktig uppgift att följa de nya lagarna kring markanvändning och se hur de tillämpas regionalt och kommunalt.

Genom att kategoriskt vilja bygga på den goda åkermarken och ytterligare minska den odlingsbara ytan gör vi bara våra barn och barnbarn en björntjänst.