Lillvor Ivarsson i Rudskoga har skrivit en mycket bra insändare i Nya Kristinehamns-Posten.

Människan är en konstig sort. Att vår framtida existens hänger på ett krympande matjordslager som är bara några decimeter tjockt, tycks inte bekymra så många, trots att larm och kriser avlöser varandra. Vi slår dövörat till och sågar flitigt vidare på den viktigaste grenen vi sitter på, när vi hänsynslöst bygger bort matjorden, en oersättlig resurs. Den är vad ordet säger: matens jord och den klarar vi oss inte utan. Skogsmarken är också viktig, men nu handlar det om matjorden.

Det är väl jord som jord? Åkermark har vi väl hur mycket som helst? Den går väl att förnya? Nej, nej, och åter nej. Det är stor skillnad på jord och jord, det vet varje bonde. Den bördiga åkerjorden har sitt ursprung i istiden, den har skapats genom komplexa processer i många tusentals år och vårdats av generationer. Nu har tillverkningen upphört, så vi måste vara rädda om det vi har.

En del gärden är ju bara gräsbevuxen träda eller slymark. Träda är fortfarande åkermark, gräset bevarar näring och microliv och slybevuxen mark kan brukas igen, i motsats till mark som bebyggs. Den är evigt förlorad.

Väsentliga samhällsintressen, vad är det?

Vi måste se ansvarsfullt på vilken mark vi använder till vad. Globalt förloras varje sekund 24 kvm odlingsbar jord genom naturkatastrofer, klimatförändringar, exploatering, försurning, försaltning och jordpackning. I Sverige förstörs genom exploatering årligen 600 hektar, eller 1200 fotbollsplaner åkermark, trots att matjorden är klassad som en viktig nationell resurs. Vad är viktigast – mark för villor, köpcenter, parkeringar, logistikcenter, infrastruktur med mera, eller mat på bordet åt kommande generationer? Tack och lov har många överklaganden till miljödomstolen angående exploatering fått gehör den senaste tiden. Trollhättans kommun till exempel, fick nyligen avslag på att bebygga ett litet gärde stort som en fotbollsplan med brukningsvärd mark. Även Miljööverdomstolen säger i kanske 90 procent av fallen nej numera.

Det är väl bara att importera?

Idag har vi bara 50 procent självförsörjning i Sverige, så trädorna kan bli bra att ha. Resurserna i världen pekar mot rött, folkmängden växer och vem vet om vi i framtiden kan eller har råd att importera. Vad säger barnbarnen om oss då? Det här borde inte vara en politisk fråga, alla vill ju äta.

Förstörelsen pågår i oförminskad takt och vi är likt de flesta kommuner sena på bollen att se helheten. Folkvalda har ett stort ansvar fördjupa sig i de här frågorna. Rekommenderar hemsidan www.dengodajorden.se. Där finns kunskapen.