Gunnar Gullander skrev den 2 augusti en debattartikel i Hallandsposten med anledning av Hallandspostens artiklar om vår Åkermark.

Man har kunnat ta del av några artiklar i HP på temat ”åkermarken en ändlig resurs”. Ett exempel på hur den hanteras politiskt är Åmot i Laholms kommun. Vid samrådsförfarandet gjorde ”Starke man” i Laholm ett som jag då trodde ett förhastat uttalande i ärendet: Så länge vi kan leka med hästar och dricka pilsner är det nog ingen brist på åkermark!

Nu upprepas detta argument i en intervju i torsdagens HP, då får man förmoda att det är Per Asklunds övertygelse det gäller.

Det finns fler exempel på att det inte råder brist på åker i vår kommun för närvarande, inte heller i vårt land. Det är förvisso inte dagens situation det handlar om. Vi importerar för närvarande cirka hälften av maten, förmodligen endast dryckesmjölken som täcker inhemskt behov.

Nu är det faktiskt läge att lyfta blicken och tänka längre fram i tiden än mänskligheten någonsin gjort, alltså ingen bortre gräns. Jag konstaterar härmed att den mark som vi unnar oss att ha hästar på, och den som producerar maltkorn till ölet, finns kvar som resurs till skillnad från den som schaktats bort och asfalterats. Även marken som trädas finns kvar att tas i anspråk.

I lördagens HP belyses hur Centern i Halmstad ser på ämnet och hur man stridit politiskt i de etableringar som vi ser växa fram utefter E6 på Sperlingholms före detta bördiga åkrar. Etableringarna hade kunnat förläggas någon kilometer österut utan att inkräkta på åkermarken, men utan ”skyltläget”.

Det som dessa exempel belyser kallas av exploateringsivrarna för förädling av råmark!