Kategori: Kommunal planering

Industriområdet äter upp mer odlingsbar matjord

Hallandsposten rapporterar om nya markköp av Laholms kommun utefter E6 vid Mellbystrand.

Den Goda Jordens ordförande Anne-Marie Lindén ger våra synpunkter i artikeln.

Kommer ni att fortsätta protestera?

– Självklart. Vi skriver våra yttranden vid samråd och sedan kan man överklaga om de inte tas in i processen, säger Anne-Marie Lindén som är ordförande för föreningen Den goda jorden.

Hon säger att hon känner att föreningens idéer har fått luft under vingarna. Inte minst när Sveriges självförsörjning börjat diskuteras i samband med coronapandemin.

Enligt Den goda jorden förstörs 24 kvadratmeter jordbruksmark varje sekund i Europa. I Sverige 600 hektar årligen. Anne-Marie Lindén säger att Den goda jorden på senare tid har fått nya medlemmar som vill engagera sig.

– Jag kan tycka att man börjat fundera på det här. Torkan sommaren 2018 gjorde ett visst avtryck, men minnet är kort. Nu har det kommit mer upp på agendan igen, säger hon.

– Sverige är inte självförsörjande på mer än spannmål, morötter och sockerbetor. Och hur långt kommer man på det? Vår landsbygdsminister Jennie Nilsson har lyft frågan om ransonering, fortsätter Anne-Marie Lindén.

Anne-Marie Linden säger:
– Ska man titta strikt på åkermarken har kommunen annan mark som inte är åkermark. Det måste göras en alternativ lokaliseringsutredning. Och den brukar kommunerna stupa på.

Läs hela artikeln här.

Vem eller vilka tar på sig rollen att värna den goda svenska jorden?

Göran Nilsson skriver i en insändare i Sydsvenskan den 3 maj.

Vilka värden kan sättas på den svenska åkermarken? Finns det övergripande och mera nationella överväganden som bör stå över det kommunala planmonopolet i diskussioner kring åkermarkens användning?
Frågorna får relevans i diskussioner kring Sveriges krisberedskap och kommunala planer på exploatering av åkermark. Det kan vara värt att reflektera över vår livsmedelsproduktion och åkermarkens roll i ett samhällsperspektiv.

I diskussioner kring den urbana expansionen framhålls ibland att det är billigare att bygga på åkermarken än att förtäta i staden.

Men: om livsmedelsproduktionen ska öka till landsbygdens och nationens gagn; om livsmedelsberedskapen ska höjas; om det finns önskemål att åkermarkens användning ska diversifieras av hälso- och klimatskäl – finns det då kanske anledning att räkna in en mängd ”osynliga” värden på åkermarken i olika kostnadskalkyler och planeringsstrategier? Kan åkermark bli innefattad i begreppet ”riksintresse” i den fysiska planeringen? Finns det skäl att revidera Miljöbalken, och även annan lagstiftning, så att produktiv åkermark får en annan tyngd och bättre skydd i relation till vad som anges som ”väsentliga samhällsintressen” i exploateringsärenden?

Vem eller vilka tar på sig rollen som ”åkermarkskramare” för att värna den goda svenska jorden?

Läs hela insändaren här.

Kommunen vill bygga på åkermark

Arne Joelsson, styrelseledamot i Den Goda Jorden, har skrivit en insändare som publicerats i Hallandsposten.

Vår jordbruksmark ska inte bebyggas annat än i undantagsfall.

Det svenska jordbruket klarar i dag inte av att producera tillräckligt med mat för försörjning av vår befolkning. Vi importerar ungefär hälften av vår mat. Importen av sådant som vi själva kan producera har ökat kraftigt och uppgår i dag till närmare en tredjedel av vår konsumtion.

Torkan sommaren 2018 och covid-19-pandemin borde vara väckarklockor. Och rättsläget är klart.

Den stoppregel mot exploatering av brukningsvärd jordbruksmark som finns i miljöbalken har mark- och miljööverdomstolen tillämpat mycket strikt.

Nu finns ett antal prejudikat som anger att i stort sett all jordbruksmark är ”brukningsvärd” och att det i de allra flesta kommuner finns annan mark där de ”väsentliga samhällsintressena” kan tillgodoses, för att citera lagparagrafen. Landet lyder under lagarna, och det är domstolarnas utslag som skapar tydlighet och är vägledande för kommunerna.

Ändå lufsar Halmstads kommun på i gamla hjulspår och vill exploatera vår jordbruksmark trots att det borde finnas lämpliga alternativ för ny bebyggelse och trots att gällande översiktsplan talar sig varm för bevarande av jordbruksmarken. Exempel på detta finns i Särdal och Steninge. Möjligen är det så att man planerar efter principen ”går det så går det”.

Om ingen överklagar så går det vägen. Men så kan vi inte ha det i en rättsstat. Ska jordbruket i framtiden klara vår matförsörjning vid en livsmedelskris och dessutom vara fossilfritt och ekologiskt behöver vi bevara all vår produktiva åkermark.

Offra inte livsviktig jordbruksmark

Stefan Arrelid, Naturskyddsföreningen Norrköping skriver i en insändare i Norrköpings Tidningar att:

Vi kan läsa i Norrköpings Tidningar (7/4), att politikerna i Norrköping vill gå vidare med planerna att exploatera 60 hektar mark vid Klinga för ett logistikcentrum. 40 hektar av dessa är bördig tätortsnära åkermark, som vi menar kommer behövas långsiktigt för att Sverige och Norrköping ska få en hållbar livsmedelsförsörjning. Covid-19 har på ett påtagligt sätt visat att vi är sårbara när det gäller beredskapslager och matproduktion i landet. I dag importerar vi från andra länder 50 procent av maten vi äter i Sverige.

Då är det inte rimligt att offra värdefull åkermark för flera lagerlokaler av konsumtionsvaror och ökade lastbilstransporter. I stället behöver vi öka sysselsättningen inom jordbruk, grönsaksodling och förädling av olika livsmedel.

Läs hela insändaren här.

Ska Sverige lyckas med att öka landets självförsörjningsgrad behöver jordbruksmarken skyddas innan det är för sent.

Maria Gardfjell (MP), riksdagsledamot och första vice ordförande i miljö- och jordbruksutskottet, Anne-Marie Lindén, ordförande för Miljöpartiet i Ängelholm och Lena Östholm Munkberg (MP), ersättare i Helsingborgs kommunfullmäktige skriver i en debatt artikel i Sydsvenskan att:

En nationell samordning av markanvändningen skulle kunna vara i konflikt med Sveriges kommunala självstyre, men en samordning är nödvändig. När städer som Malmö, Lund och Helsingborg har behov av fler bostäder och mer industrimark borde det oftare gå att lösa genom samverkan med närliggande kommuner. På så sätt får mindre orter en möjlighet att växa sig starka.

När marken väl bebyggts eller asfalterats går den aldrig att återställa. Idag har kommunerna inget stöd i lagen för att stoppa exploateringen av jordbruksmark. År 2013 föreslog Jordbruksverket en skärpning av plan- och bygglagen, PBL, och Miljöbalken för att ge länsstyrelserna ökade möjligheter att ingripa och stoppa exploateringen. Men förslaget fick inget gehör hos riksdag och regering. Därmed förstörs en allt större del av landets jordbruksmark.

Ska Sverige lyckas med att öka landets självförsörjningsgrad behöver jordbruksmarken skyddas innan det är för sent.

Läs hela debattartikeln här.

Ska vi verkligen förstöra åkermark?

Adam Slottner, Centerpartiet och ny styrelseledamot i Den Goda Jorden skriver i en insändare i Nya Kristinehamns-Posten att då vi idag står inför globala utmaningar på grund av pandemin med det nya coronaviruset är det extra olämpligt att vi i kommunen går vidare med delar av planen på bebyggelse vid Sunneberg/Stampbrogatan som tar i anspråk och förstör matproducerande åkermark för all framtid.

”Men det är bara ett hektar!” säger någon (ett hektar är som två fotbollsplaner, 100×100 m). Har du funderat på hur mycket mat ”bara ett hektar” kan ge oss varje år? Här är några exempel i ungefärliga, genomsnittliga siffror:

Odlar vi vete på den marken räcker det vetet till runt 6000 vanliga limpor eller bortåt 300 000 (!) kanelbullar.

Odlar vi havre ger det runt 100 000 portioner havregrynsgröt.

Odlar vi potatis ger det ca 125 000 portioner, eller 29 000 chipspåsar.

Ett hektar ger ungefär mat åt en ko, så då kan vi få drygt nästan 10 000 liter mjölk (och en kalv), eller 900 kg ost som räcker till pålägg till 60 000 ostmackor.

Och allt det här varje år!

Därför ska vi inte bebygga åkermark på vare sig Sunneberg eller Höja eller annan sådan mark i kommunen. Åkermark ska inte bebyggas och förstöras, den ska säkras för framtida generationer.

Läs hela insändaren här.

Koalitionen i Jönköping vill sätta stopp för exploatering av jordbruksmark

SVT Jönköping rapporterar idag att koalitionen i Jönköpings kommun nu föreslår att den produktiva jordbruksmark som finns runt om i Jönköpings kommun inte längre ska användas till bostadsbyggande.

I tillväxtplaneringen mot de 200 000 invånare som Jönköpings kommun strävar efter, krävs det mycket mark både till bostadsbyggande och viktig samhällsverksamhet. Hittills har jordbruksmark i stor utsträckning använts för att bygga.

Men det vill nu koalitionspartierna, Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet ändra på. I ett förslag, som går ut på remiss till övriga partier, föreslås att kommunen i fortsättningen ska exploatera skogsmark i större utsträckning.

– Det handlar bland annat om att vi vill stärka miljöarbetet och livsmedelsförsörjningen, säger Mona Forsberg (S), kommunalråd, och tillägger att den rådande coronapandemin inte bidragit till förslagets riktning.

Läs hela artikeln här

Läs artikel i Jönköpings-Posten.

Nytt domstolsutslag till jordbruksmarkens fördel

Ett nytt domstolsutslag från Mark- och miljödomstolen sätter stopp för Katrineholms kommuns planer på cirka 90 nya bostäder vid Luvsjön

Detaljplanen för fjärde etappen av bostadsbyggande vid Luvsjön klubbades i Katrineholms kommunfullmäktige den 18 november i fjol.

Kommunen motiverade beslutet med att:
”Jordbruksmarken tas i anspråk på grund av att det är ett väsentligt samhällsintresse att skapa fler bostäder i anslutning till befintliga bostadsområden med närhet till kommunal och kommersiell service.”

De uppger också att marken anses svår att bruka på ett effektivt sätt och att arrendatorn har kompenserats med en större sammanhängande areal som tidigare har legat i träda.

Den 7 april meddelade mark- och miljödomstolen att de upphäver kommunfullmäktiges beslut. Som domskäl hänvisar de till miljöbalken:

”Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.”