Bloggaren Cornucopia? Evig tillväxt i en ändlig värld? publicerade den 9 januari inlägget ”Återställande av jordbruksmark”.

Hos Jordbruksaktuellt, JA, kan man läsa att exploateringen av jordbruksmark fortsätter öka.

Framför allt handlar detta om åkermark bland våra bördigaste jordar på Skåne och Hallands jordbruksslätter. I princip är det praktiskt omöjligt att återställa exploaterad åkermark igen.

Jag satte åkermark i kursiv text ovan, för i jordbruksmark räknas även mark som aldrig plöjs, dvs slåtterängar och betesmark.

Tidigare har vi under andra halvan av 1900-talet planterat igen jordbruksmark med skog, något man på den tiden fick statligt bidrag för att göra. Sedan vi gått med i EU har man kunnat få betalt av EU för att återställa skog till betesmark eller slåtterängar, vilket i sig är en bra idé, då betesmark och slåtterängar är våra artrikaste marker. Däremot kan man inte få bidrag för att återställa skog till åkermark.

En del större stubbar syns i bild, liksom EU-förbjudna rishögar. Björkar har sparats för att ge skugga åt djuren.
Jag har själv återställt ca två hektar skogsmark till betesmark, dock utan att söka några stöd från EU för återställandet. Planen är väl att återställa kanske en hektar till, när andan faller på. Samtidigt ska man komma ihåg att förr i tiden släppte man djuren för fäfot under sommarhalvåret och skogen var betesmarken. I många fall är alltså betesmark ett relativt nytt påfund, en konsekvens av stängslingspåbuden.

Men vad man ska ha respekt för är att i princip all jordbruksmark, speciellt åkermark, i Sverige har skapats genom hårt mänskligt manuellt arbete – alla miljontals hektar åkermark är ett resultat av forna tiders röjande av skog och brytande av stubbar.

Att återställa skog till betesmark är relativt enkelt. Bara att avverka träden, frakta bort alla stockar, samt GROT (grenar och toppar), som förr eldades upp. Kvar har man stubbarna. Eftersom det hela ska betas behöver man inte bryta upp stubbarna, som efter några decennier kan ha multnat bort. Under tiden avger rötter och stubbar näringsämnen och gödslar alltså betesmarken, även om effekten är snabbt övergående. Gissar dock att för att få EU-stöd får man varken lämna rishögar eller stubbar, därav söktes inga stöd. Idiotiskt att lägga fossila bränslen på att frakta bort gödning (stubbar) eller marklevande fåglars häckningsplatser (rishögar). Dessutom är mer homogena marker enfaldiga istället för mångfaldiga. Stubbar och rishögar ökar den biologiska mångfalden även inom växter, svampar och insekter eller för den delen lite högre stående smådjur.

Förr i tiden gjordes detta helt för hand. Även i stenålderns svedjebruk, så fick man ändå först hugga ner träden med den tidens stenyxor och frakta bort dem innan man satte fyr på resterna. Betänk att en hektar, 10 000 m2, kan föda fyra personer, vilket sätter lite perspektiv på hur mycket mark svedjebrukare med stenyxor måste röja.

Inte konstigt att man släppte djuren för fäfot, istället för att ta ner träden för att få betesmarker.

Tids nog fick vi brons och sedan järn (och tids nog stål), men ända fram till 1900-talet så har alla Sveriges miljoner hektar åkermark röjts fram från den klimaxbiotop som skog innebär. För undantaget myrmark och en del strandängar som ofta översvämmas, så är skog den naturliga biotopen på våra breddgrader, åtminstone i de lågländer där vi idag har åkermark. Kalfjället är som sagt kalt, men knappast lämpligt för odling.

Så vad vi idag snabbt asfalterar över och gör till parkeringsplatser har forna generationer med ren muskelkraft röjt, kvadratmeter för kvadratmeter. För att få prima åkermark bröt man också, för hand (iofs tids nog med talja och block), upp alla stubbar så marken gick att plöja. Det var ett hårt arbete.

Men antagligen finns det än idag en del jordbruksmark som varit åker sedan stenåldern och där man alltså redan på den tiden, med den tidens redskap, skapade åkermark ur skog. Fornlämningar i form av fornåkrar har vi tusentals av i Sverige. Själva har vi nästan en hektar fornåker på våra marker.

Det som tog veckor, månader eller rent av år att göra till produktiv åker förr asfalterar vi idag över på någon timme, för att aldrig mer kunna odla på.

När det gäller skogen, så har jag läst en artikel i Lantbruk och Skogsland om en ekologisk gård i Västergötland, där man faktiskt återställde skog till åkermark, inklusive att man, förvisso med moderna maskiner, bröt upp alla stubbar.

Pendeln svänger tillbaka, men den stora floden är asfalt och betong.

Tillägg: Läsartips om en gammal journalfilm hos SVT. Ca 1:25 in i filmen får man se hur mark brytes på gammalt vis, stubbar som lyfts med talja och block, spett och hacka, sten för sten etc. Ger ytterligare perspektiv på vad man med lätthet asfalterar över idag i profitens namn.