I Skånska Dagbladet skriver Jan A Johansson krönikan ”Jorden ska föda oss alla” den 28 december.

Efter drygt tusen krönikor på Skånskans ledarsida har tidpunkten kommit för mig att sätta punkt. Efter snart 35 år i tjänst på tidningen, varav 27 år som chefredaktör, är det nästan ett oräkneligt antal ämnen och frågor som passerat i de här lördagskrönikorna. På 80-talet var det regionalpolitik och kärnkraft som stod i fokus, senare miljöfrågorna i vidaste mening, ekonomin under krisåren i början av 90-talet, terrorhot och säkerhetsfrågor i början av 2000-talet. Efter det borgerliga regeringstillträdet 2006 har mycket handlat om arbetslinjen och trygghetssystemen. Och nu har den europeiska krisen tagit kommandot över den politiska agendan.

Men det finns också frågor som hamnat i skymundan i senare tiders politiska debatt, men som inte borde det. En av de viktigaste för mig är livsmedelsförsörjningen. Den diskuteras nästan inte alls numera, men kommer att öka i betydelse under kommande år.

Tyvärr råder det i Sverige i dag nästan politisk konsensus om att matproduktionen är en icke-fråga. Regeringar oavsett partifärg driver linjen att det s k jordbruksstödet på EU-nivå ska skäras ned eller rent av avskaffas. Marknaden ska råda och ett land som Sverige i första hand lita till import för att föda sina medborgare.

För mig är det en obegriplig inställning. En nation som inte förmår föda sina invånare löper stora risker i oroliga tider. Överbefolkningen i världen är ett långsiktigt och reellt problem och den egentliga orsaken till de stora flyktingströmmarna. Även i vårt eget land växer befolkningen nu i rask takt.

Att då betrakta produktiv jordbruksmark som en restpost är otillständigt. I Skåne har vi landets bästa åkermark och Skåne svarar för närmare hälften av landets livsmedelsproduktion. Ändå utsätts jordbruksmarken här för ett allt starkare exploateringstryck av andra kommersiella och allmänna intressen. Minsta invändning mot exempelvis bostadsbyggande på förstklassig åker avfärdas av ledande politiker som otidsenligt och ovidkommande.

Sverige har i dag en självförsörjningsgrad som ligger under 50 procent, den lägsta någonsin i vår historia. Samtidigt är det jordbruk och den livsmedelsproduktion vi har kvar utsatt för en grotesk kontrollapparat, en byråkrati och ett detaljerat regelverk som saknar motstycke i varje annan bransch.

Den rådande meningen är att världsmarknadspriserna på livsmedel historiskt varit så låga att vi alltid har råd att importera den mat vi behöver. Men de senaste årens prisutveckling har visat att pendeln är på väg att vända. I framtiden kan det vara fler råvaror än spannmål som skjuter i höjden prismässigt när brist uppstår på marknaden.
I slutändan kan ett land bara lita till den egna förmågan att föda sina medborgare. Det är min övertygelse.

Jag är därför säker på, att den tiden kommer då jordbruksmarken och jordbruket kommer att uppvärderas radikalt som grundläggande basresurs. Det är inte frågan om, utan när.

Själv tänker jag efter bästa förmåga vårda de tunnland skånsk mark som kommit mig till del. Det kan verka olönsamt och otidsenligt. Ett gott samvete får tills vidare vara tillräcklig lön för mödan.
Tack för mig!