I dagens Hallands Nyheter skriver Yngve Sunesson följande  ledare  ”Asfaltera inte den goda jorden”.

Livsmedelsproduktionen i världen behöver öka med 50 procent fram till 2030, enligt beräkningar av FN-organet FAO. Samtidigt fortsätter Sverige, inte minst Hallands kommuner, att asfaltera den bästa åkermarken.

Livsmedelsproduktionen ökar i världen, trots vad många tror. Under 1990-talet var ökningen två procent per år. Eftersom befolkningen också ökade ledde det inte till någon verklig standardhöjning, men svält och undernäring har ändå minskat de senaste 20 åren.

Men med tanke på både befolkningsökningen och att många människor behöver mer mat – ja inte vi i de ”rika” länderna, förstås – behöver matproduktionen öka än mer. Istället tyder beräkningar på att ökningstaken minskar, om inte något radikalt händer.

Det kan till exempel vara att vi tar bättre vara på åkermarken i Sverige och i Europa. När föreningen Den goda jorden höll konferens (i samarbete med bl a länsstyrelsen) i Lögnäs utanför Laholm för ett par veckor sedan redovisade landskapsarkitekten Anders Larsson från Lantbruksuniversitetet i Alnarp att 275 hektar åker försvinner varje dag i Europa. Det betyder att ungefär 100 000 hektar asfalteras eller bebyggs vare år.

Sverige är inte bäst i klassen, snarare tvärtom. Per invånare har Sverige allra mest asfalterad mark i hela Europa! Och Halland är värst av alla län i Sverige. Här har mest jordbruksmark exploaterats under det första årtiondet på 2000-talet, berättade länsstyrelsens Arne Joelsson. Den som kör E6-an genom Halland och ser alla nya stora lagerbyggnader, industri- och handelsområden som breder ut sig där det nyligen odlades spannmål och gick betande kor är inte förvånad.

Det behövs en ny syn på åkermarken. Men istället backar myndigheter som tidigare varit nytänkare. Exempelvis vågar inte länsstyrelsen i Skåne hålla fast vid sitt principiella förbud mot att bygga på den bästa åkermarken i världen utan säger nu att det ska ”undvikas”.

Det står egentligen redan i Miljöbalken, men det behöver inte kommunerna bry sig om. Därför krävs ny, tvingande lagstiftning. Kan den bästa åkermarken få skydd som riksintresse? Nog är den lika värdefull som fornlämningar och sällsynta grodor.

Eller kanske den danska modellen med urban mark och landsbygd anammas, där samhälen får breda ut sig bara där det redan är en urban zon? En liknande syn finns i tyska Baden– Württemberg, där stadsbebyggelse inte får ske utanför stadsstrukturen.

Oavsett hur lösningen ska se ut måste något göras snabbt – innan ännu mer åkermark förstörs för evig tid.