Barometern publicerade den 24 juli en ledare med rubriken ”Hushålla bättre med åkermarken”.

Det finns goda anledningar att fundera mer på konsekvenserna av en ständigt minskande areal åkerjord.

Många orter växer så det knakar och byggnadskontoren och kommunpolitikerna är inte sena att göra vad de kan för att underlätta nybyggnation av snart sagt varje byggherres exploateringsplaner. I framtiden ser de ökad inflyttning och ökade skatteintäkter men på sikt hotas livsmedelsförsörjningen av obetänksam stadsplanering.

Ett slitet investeringstips som tillskrivs den amerikanska författaren Mark Twain är att köpa mark, för den tillverkas inte längre. De senaste fem åren har priset på jordbruksmark dubblats i Sveriges viktigaste jordbruksområden. Jord har alltid varit en god affär på sikt, även om den kraftiga uppgång vi sett på senare tid varit anmärkningsvärd.

Åkrarnas ökade värde kan förklaras med låga räntor och att det varit lätt att låna av bankerna som tycker om att låna ut mot säkerhet i fast egendom. Men en mer grundläggande faktor för prisbildningen är den förväntan om stigande matpriser och högre avkastning som fått kapitalet att leta sig ner i myllan.

Priset på jordbruksprodukter väntas öka därför att efterfrågan ökar snabbare än utbudet. Kinas och Indiens växande medelklass köpkraft ökar snabbt och skördarna ökar inte som de gjorde under den gröna revolutionen på 1960-talet.

I Kalmar län ökade hektarskörden av höstvete som är en av de viktigaste grödorna, stadigt från omkring två ton per hektar före 60-talet till att plana ut på en nivå på omkring sex ton under tvåtusentalet. Kommer skördarna fortsätta öka efter det mönster vi vant oss vid? Vågar vi verkligen anta att avkastningen kommer att öka? Kommer det en ny grön revolution?

Modernt jordbruk är beroende av olja för produktion och transporter. Ett snabbt höjt oljepris skulle slå hårt mot långväga transporter och i ett slag höja värdet på lokal produktion eftersom importen skulle bli dyrare. Att i det läget asfaltera och bebygga högproduktiv åkermark kan knappast anses som särskilt klokt eller ansvarfullt, vare sig ur ett lokalt eller globalt perspektiv.

De stadsnära jordarna i Skåne, som är under stort exploateringstryck, är bland de högst avkastande i världen. Idag tar skånska lantbrukare skördar på omkring tio ton höstvete per hektar, motsvarande siffra för världen i stort är tre ton.

I stora delar av Afrika och det forna Sovjet är skördenivån inte mer än lite över ett ton per hektar. Om man ser till den globala produktionen innebär det att ett hektar i Malmös utkanter som förtärs av bebyggelse motsvarar ett bortfall på fem till tio hektar i mindre bördiga områden.

Mat till en växande befolkning är den stora utmaningen för världen de kommande åren. En global knapphet på livsmedel kommer sannolikt även att föra med sig svältkatastrofer och konflikter om vatten och andra resurser. Även om vi i Sverige har goda förutsättningar att trygga vår försörjning måste den kommunala planeringen hushålla bättre med odlingsmarken. Den är en ändlig resurs och värdet på den kommer inte att minska.