I Hallands Nyheter skrev Yngve Sunesson följande ledare den 17 juli ”Värna den goda jorden

Åkermarken är en allt värdefullare resurs i världen. Men i Sverige har den goda jorden inte ens samma skydd som gamla stengärdesgårdar.

Internationellt är en av de stora debattfrågorna att vissa länder, som Kina och flera oljeländer, köper mark i afrikanska länder för att trygga sin egen livsmedelsförsörjning långsiktigt. Denna ”land grabbing” kritiseras för att ta en värdefull resurs från fattiga människor som saknar andra möjligheter att försörja sig.

Odlingsbar mark är en allt knappare resurs i världen. Klimatförändringarna gör det svårare att odla mark i randområden där torka ofta slår till liksom där översvämningar blir allt vanligare. Samtidigt har befolkningsökningen, om än avstannande, gjort att behovet av mat ökar.

I Sverige är vi i den lyckliga situationen att vi har såväl mark som vatten i överflöd för vår egen glesa befolkning. Ändå har vi sedan ett par årtionden gett upp ambitionen att klara vår egen livsmedelsförsörjning och importerar nu närmare hälften av all mat vi äter.

Stora arealer mark har de senaste decennierna tagits ur drift. Det har varit en del av den minst produktiva åkermarken som planterats med skog, men det har också varit en del av världens bästa åker som bebyggts när de stora befolkningskoncentrationerna växt. Det senare har gällt framförallt i Skåne och Halland.

Frågan om åkermarken berördes vid FN:s stora miljökonferens i Rio i början av sommaren men var ingen huvudfråga där. På Lantbrukarnas riksförbunds stämma i maj diskuterades hoten mot åkermarken i Sverige. Bland annat påpekades att exempelvis strandnära natur, nyckelbiotoper, stengärdesgårdar och märgelgravar skyddas i lag medan den mest värdefulla åkermarken inte har något stabilt skydd mot asfaltering och byggande.

Nu finns det dock hopp om åtgärder. I Skåne har länsstyrelsen tagit fram ett förslag till nollvision för byggande på åkermark. Eftersom det är i Skåne som den bästa åkermarken finns och hotet mot byggande på denna bästa mark är som störst, är det mycket välkommet. Om remissomgången leder till att länsarkitekt Elisabeth Webers ambition att inte bygga mer på åkermark i Skåne fullföljs återstår att se. Utan tvekan finns det många planerare och politiker i kommunerna som ser svårigheter med en så tydlig ambition. Och fortfarande pågår byggande på åkermark bland annat i Lund och Landskrona. Villadominerade kommuner som Kävlinge och Staffanstorp har protesterat mot länsstyrelsens förslag.

I Halland pågår också byggande på åkermark, bl a norr om Halmstad utmed E6:an. Här har 200-årsjubilerande Hushållningssällskapet tagit fram en förstudie om långsiktigt hållbar markanvändning. Det är viktigt att detta arbete fortsätter i ett större produkt, och helst ska förstås länsstyrelsen ta intryck av Skåne och lägga fram en vision om att stoppa byggande på åkermark i hela Halland. Med det myndighetsansvar som länsstyrelsen har för planfrågor vore det ett viktigt steg för att värna åkermarken.

På riksplanet har Miljömålsberedningen fått regeringens uppdrag att ta fram en strategi för en långsiktigt hållbar markanvändning. Uppdraget innebär inte att åkermark ska skyddas utan att kartlägga de konflikter som finns, men det står klart att såväl ”generationsmålet” som ”miljökvalitetsmålet” ska uppnås.

Det borde innebära att slutsatsen blir att åkermarken måste få starkare skydd. Den rimliga slutsatsen borde bli att den goda jorden, åkermark av klass 9 och 10, förklaras som riksintresse med samma skydd som andra viktiga riksintressen t ex de fyra stora, orörda älvarna.

Motiveringen är enkel: Utan åkermark kan vi inte klara matförsörjningen i världen.