Uppsala Ny Tidning publicerade den 13 juli artikeln ”Från dröm till handling”.

Man ska akta sig för klyschor, men Uppsala växer verkligen så att det knakar. Något som skapar angenäma bekymmer för kommunen. Inget parti i kommunfullmäktige motsätter sig en fortsatt tillväxt, alla talar om den nya storstaden. Däremot uppstår genast konflikter när visionerna ska omsättas i praktisk handling, när lite luftigare löften ska bli högst handfasta detaljplaner.

I gårdagens UNT öppnar plan- och byggnadsnämndens ordförande Liv Hahne (M) för att planlägga ett nytt handelsområde öster om E 4. I översiktsplanen pekas området ut som möjlig expansionsmark – dock först efter år 2030. Men i takt med att området på andra sidan motorvägen, fylls upp, ökar behoven av ny mark. All mark i östra Fyrislund söder om Almungevägen är såld och planläggningen för områdena norr om vägen är redan i gång.

Det borde alltså vara öppet mål för Hahne, men redan nu, när man bara har ”börjat diskutera frågan”, kommer de första protesterna. För om något ska byggas, måste någon alltid flytta på sig. Håkan Fredriksson, ordförande för Lantbrukarnas Riksförbund i Uppsala, är kritisk till planerna på att ersätta åkermark med industritomter och bostäder. Även Hahnes allianskollega, kommunalrådet Stefan Hanna (C), är skeptisk till planerna. Enligt honom är det inte självklart att Centern kommer ställa sig bakom exploatering av bra åkermark.

Så mycket för allt vackert tal om storstaden Uppsala. Ska kommunen växa är det i centralorten det kommer att ske. Ju närmare den nuvarande stadskärnan, desto större blir efterfrågan på nya bostäder. Att då som redan gjorts omvandla äldre, centralt belägna industriområden är fullt logiskt. Men konsekvensen av det blir att gammal och ny handels- och industriverksamhet måste förläggas någon annanstans. Som nu i östra Fyrislund, och i framtiden, kanske, öster om E 4.

Det handlar om att prioritera och att våga fatta obekväma beslut. Det förra har inte alltid varit kommunpolitikerna starka sida. Planerandet av nya bostäder är ett talande exempel. Å ena sidan hävdas att det är nödvändigt att bygga bort riksintresset i kvarteret Seminariet, eftersom det är så ont tillgänglig mark. Å andra sidan går det bra att reservera hela Stabbyslätten, ett högst citynära område, för en golfbana.

Översiktsplanen talar om ”en stad med mer innerstadskaraktär och med hög kvalitet i och i närhet till parker och grönområden”. Det går knappast att uppnå, utan att ny industrimark planläggs längre ut i staden och att det byggs fler bostäder i centrala lägen. Detta kan ske i en rad områden, men oavsett var, kommer det att innebära att tidigare brukare av marken måste flytta på sig.

Fler industriområden och något färre åkrar är inte ett hot mot en grön storstad. Inte heller är det en klyscha. Däremot är det en förutsättning.