Månad: april 2012

Att förvalta ett landskap- retrospektiv

”Mitt namn är Faiz Mawlayi, jag är utbildad fysisk planerare och följande artikel bygger på funderingar jag hade inför och under seminariet – ”Att förvalta ett landskap”, som Länsstyrelsen i Östergötland arrangerade. Jag deltog i seminariet för Den Goda Jordens räkning, och den stora anledningen är att jag vill se en strukturell förändring i samhällsplaneringen som idag är alldeles för produktionsfixerad och där begreppet holistisk ses som en anomali”

Vi är många som jobbar med att nuet och morgondagen ska gå ihop, och att förvalta ett landskap är precis det. Det vi gör idag, kommer eka in i morgondagen och därför krävs det samförstånd i frågan om hur vi på bästa sätt förvaltar och utvecklar de svenska landskapen och deras potential. Samförstånd kräver öppenhet, vilja och ett diskussionsklimat där ifrågasättande och kritik är de rätta sätten att nå samhällsutveckling. Dock är det så att i många fall ställs kritiken mot en god samhällsutveckling, och kritik mot stadsutveckling och nyexploatering tas inte väl emot av alla parter.

För ca 3 år sedan fick jag möjlighet att prata med kommunalrådet Anders Rubin angående utvecklingen av Victoria Park vid Limhamns kalkbrott i Malmö. Jag frågade honom när Victoria Park var på tapeten varför kommunen inte säger nej till exploatering som kan leda till negativ samhällsutveckling. Anders svarade att Malmö inte har råd att säga nej till nyetablering och nyexploatering av denna skala. Nu är det långt ifrån alla som håller med om att Victoria Park leder till negativ samhällsutveckling. Men det är ett så oerhört intressant svar, det säger mig absolut ingenting om verkligheten som ligger framför oss.

Som student hörde jag ofta att vi lever i en bubbla och att verkligheten skiljer sig väldigt mycket från skolans trygga värld. Att jag inte behöver ta konsekvenserna för de idéer och planer jag visionerar. Men jag undrar vem det är som lever i en bubbla, det är ett så enkelt svar att säga som Anders, att ge efter för marknadsklimatet och vara rädd för förlorade markintäkter, skatteintäkter och vad det nu rör sig om för kortsiktiga ekonomiska vinster. Är jag orättvis mot Anders? Det tycker jag inte, han är kommunalråd och är en av de ytterst ansvariga för kommunens utveckling.

Om jag för en stund får förenkla bilden så vill storstäderna manifestera sin storhet i företagskluster, arenabyggen, konferenscentra, hotell, inomhusgallerior, och glansiga handelsgator i stadens centra. Stadens centra är inte en plats för alla. Offentliga utrymmen i staden krymper, och platser blir allt mer handelsfokuserade, med sämre flexibilitet i användning och i slutändan blir resultaten homogena och stela platser där människor ordnar sig efter den mekaniska stelhet stadsrummet blir en symbol för.

Småorter och småkommuner bygger vidare på idéerna om att var tillflyktsorter, en plats av lugn och trygghet där alla känner alla. De som ligger i omnejden av större städer försöker locka till sig människor med drömmen om ett hus och om ett liv närmare naturen och frisk luft. Dessa visioner och föreställningar handlar för många om ett självförverkligande, ett ego som behöver speglas.

Men frågan är vad som ger liv till vad i våra byggda miljöer. Är det de manifesterande byggnaderna i staden som ger liv åt människan eller tvärtom, ger föreställningen om småsamhällen verkligen upphov till den försköning vi har av dem. Detta är en social konstruktion som jag inte kan hålla med om eller vill skriva under. Hur många kan verkligen säga att de känner sina grannar bättre när de flyttade ut från staden? Vi lever i ett samhälle där fler av oss önskar att dygnet hade fler timmar att erbjuda då stressen i våra liv är påtaglig och detta gör att många av oss föreställer oss olika former av tillflyktsplatser, i staden, konsumtion och finkultur, eller i småorterna, det pittoreska och vykortslandskap.

Vad har allt detta att göra med vår syn på landskapet och vår syn på jordbruksmarken? Jag skulle vilja säga att det har allt att göra med både landskapet och indirekt med vår syn på jordbruksmarken. För att förstå vad som sker i vårt samhälle i stort behöver vi en övergripande förståelse för hur de beslut vi fattar som privatpersoner, politiker, tjänstemän och företag påverkar utvecklingen av vår tillvaro. Min syn har varit präglad av de lokala problem som vi har i Skåne, som i förra veckan uppdagades i Sydnytt med Länsstyrelsens förslag på åtgärder för miljömålen. Det som väckte uppmärksamhet var förslaget om nollvision gällande exploatering på jordbruksmark. Detta förslag är mycket kontroversiellt då mycket av den nya bebyggelsen hamnat på jordbruksmark.

Skåne befinner sig i ett skarpt läge, vilket innebär att situationen ser lite annorlunda ut här än i övriga landet. Det är många faktorer som bör hållas i åtanke, det är mer tätbefolkat här och befolkningsprognoser som tagits fram visar att Skåne kommer få en kraftig befolkningsökning. De delar av Skåne som växer mest ligger i ett landskap med de bäst klassade jordbruksmarkerna i Sverige, och Europa. Detta sätter stor press på samhällsplaneringen och inför de vägval som den står inför.

Det finns massor med siffror att plocka fram som visar hur utveckling ser ut på global nivå, hur mycket mark som gått åt i Europa och i Sverige, men ett faktum somt vi absolut bör ta fasta på är att det finns dubbelt så mycket hårdgjorda ytor per svensk än per dansk. Dock innebär detta inte att vi ska jämföra oss med danskarna, nej det vore för enkelt. Men vi ska ta fasta på det faktumet att vi har kapacitet och stora möjligheter att förtäta våra städer utan att det sker på bekostnad av stadens grönstrukturer och utan att våra städer och orter fortsätter bre ut sig.

Vi måste se på utvecklingen i Sverige utifrån Sverige och utifrån vårt samhällsklimat, våra kulturella och geografiska skillnader, och ur vårt regelverk. Vi måste se till vårt förhållande rörande ägandeperspektivet och förvaltande av mark, och vilka roller vi har som privatpersoner, politiker, tjänstemän och företag för att kunna utveckla ett nytt synsätt, för att förändra och förbättra regelverket och väcka liv i diskussionen om samhällsplanerings verkliga syfte. Social konstruktion för ökad konsumtion och kortsiktiga ekonomiska vinningar är inget som hör till samhällsplaneringens primära syfte, och det är min absoluta åsikt i frågan.

Vid seminariet ”Att förvalta ett landskap”, som arrangerades av Länsstyrelsen i Östergötland, diskuterades situationen utifrån andra förutsättningar än de jag ser när jag tänker på problematiken. Mitt synsätt har utgått från situationen i Skåne, och vi lever i ett väldigt avlångt land med skilda geografiska förutsättningar, därför finns det ingen universal lösning på problemet rörande exploatering på jordbruksmark.

Jag brukar gilla att göra en jämförelse för att sätta perspektiv på hur avlångt Sverige är, siffror blir ibland förblindande. Det är samma avstånd mellan Kiruna och Ystad som det är mellan Ystad och Nice, medan Danmark eller Nederländerna kan jämföras som ett par sammansatta Skåne. Med detta sagt ökar komplexiteten för hur ett skydd skulle kunna utformas på bästa sätt i ett så avlångt land som Sverige. Skogs- och mellanbygd har andra förutsättningar, och andra problem än de jag ser i Skåne. Det är också detta som skrämmer många angående idén om att jordbruksmarken bör bli ett riksintresse. Men oavsett bör rädslan vara större över vad som händer om vi inte gör något.

För mig är jordbruksmark och skogsmark resurser precis som olja, gas eller metaller och de är inte förnyelsebara om vi skövlar eller bygger på dem okontrollerat med den kortsiktiga och skygglappsfokuserade planering som vi befinner oss i idag. Staten och riksdagens roll är viktig vid utformning av reglering och kontroll. Dock är frågan återigen hur denna ska se ut, ska den vara aggressiv och regelverksdefinierad eller ska det ske genom incitament och förändringar som påverkar marknaden. Det senare kräver att vi kartlägger vilka faktorer som lett fram till den utveckling vi har idag. De fastighetsregleringar och byggnadsregler som försvårar förtätningar idag, och hur nya marknadsincitament skulle kunna introduceras för att underlätta förtätning.

Lockelsen att slippa krånglig byråkrati, fastighetsrättsliga konflikter och högre kostnader genom exploatering på jordbruksmark måste bort, och genom att introducera goda incitament skulle marknaden kunna sköta sig själv utan det kaos som råder idag. Gör vi inget kommer marknaden löpa ännu mer amok. Men detta utesluter inte det första heller, och ett bättre utformat regelverk skulle kunna avgränsa marknaden till ett bestämt spelrum. I Danmark är detta spelrum utformat som zoneringar. Dessa zoneringar är indelade i urbana och rurala zoner. Andra marknader är kontrollerade av gränser, varför ska inte byggnadsproduktion och exploatering kontrolleras på liknande vis?

Vi måste ta detta på allvar, den demokrati vi har ger oss inte bara friheter utan också skyldigheter, och vi har ett ansvar gentemot nästkommande generationer, ser vi inte detta utför vi under våra liv väldigt odemokratiska handlingar i demokratins namn och det är ett hyckleri som jag har väldigt svårt för.

Kommer vi att svälja oss själva i framtiden?

Den finska bloggen Ruda publicerade den 27 mars ett inlägg med följande inledning.

Man kan välja ett antal sätt hur mänskligheten kan förstöra sig själv på. Ett sannolikt sätt är att vi åtminstone förstör en stor del av oss i takt med att resurserna tryter – inte nödvändigtvis på grund av att vi inte skulle kunna föda en 9 miljarders population i framtiden, utan på grund av att mänskan till sin natur är sniken och benägen att bilda kotterier som smider ränker mot andra kotterier. Fosfor kommer att vara av vital betydelse när det gäller kotteribildning och därav följande krig och folkvandringar.

Det finns idag ca. 1.5 miljarder jordbruksmark i världen. Den finska andelen är ca. 2 miljoner ha. All jordbruksmark är inte bördig utan mången gång ganska värdelös ur odlingssynpunkt – men man har den mark man har i förhållande till sina landsgränser. Man kan i viss mån klara sin egen matproduktion med tillgång till gödsel såsom fosfor, kalium och kväve. När resurserna tryter kommer emellertid egoismen fram och den bild man kan se framför sig är internationella överenskommelser länder emellan där vissa länder delar mellan sig sinande resurser som andra länder kommer att sakna.

Läs hela blogginlägget här.