Bloggen ”När resurser sinar” av Magnus Redin publicerade den 22 mars följande inlägg om seminariet ”Att förvalta ett landskap” i Linköping.

För två veckor sedan höll länsstyrelsen i Östergötland seminariumet att förvalta ett landskap och det sades mycket som både var klokt och intressant på seminariet men jag börjar med det som jag uppfattade mellan raderna och en text i efterhand blir en text om det jag minns. Nyhetsvärdet är ringa då dessa problem även fanns för 20 år sedan och de flesta lär finnas kvar länge än.

Länsstyrelsepersonalen sken upp när de pratade om att lösa problem och göra något som är produktivt. Det måste vara oerhört mycket roligare att stödja produktion i stället för att administrera justeringar av stödrätter på hundradelar av hektar och dessutom ger det tryggare arbetsuppgifter vilket är klokt inför kommande jobbiga tider.

Det höjdes inga ögonbryn i publiken när det talades om att åkermark är en ändlig resurs och att framförallt bördig åkermark är en hotad resurs då samhällen grundades där marken var som bördigast och försörjningen enklast. Det var inte förvånande då det var temat för seminariet och de som saknade nyfikenhet inte var där. Det som var intressantare är att det inte på något sätt var kontroversiellt med oljekulmen och fosforkulmen, forsforkulmen hade bäst referenser pga forskningen på linköpings universitet, undrar om motsvarande seminarium i Uppsala skulle nämna peak oil mer?

Mycket av föredragen och diskussionerna handlade om stadsplanering, varför är svenska tätorter ytineffektiva med färre boende och jag antar även arbetsplatser per hektar än i centraleuropeiska länder och även Danmark? Varför är de oformliga blobbar som ofta saknar en tydlig början och centrum? Konsensus verkar vara att det hör ihop med planprocesser, att det är politiskt enklare att planera för byggen där det inte finnas grannar som har negativa åsikter och att vi helt enkelt har gott om plats och markägare som vill utveckla sina fastigheter. Själv tror jag även att det kan finnas ett samband med att laga skiften dödade bykulturen och när landsbygdsbefolkningen flyttade in i städerna var de egentligen inte så intresserade av att bo tätt nära grannar, butiker och nöjen.

För kompaktare städer går det att göra enkla saker som att hålla externhandel så nära centrum som möjligt och helt enkelt kräva att det byggs minst två våningar. Själv tror jag på dåliga tider med höga bränslekostnader och då är det även ett sätt att skydda nyttan med och därmed värdet hos fastigheterna.

Det tydligaste exemplet på korttänkt planering var Landskrona logistikcentrum som byggs på ypperlig åkermark samtidigt som det finns närliggande sandmarker på några kilometers avstånd, det är bara det lilla problemet att den marken finns på andra sidan en kommungräns och då skulle det inte längre bli landskronas projekt. Sedan nämnde Anders Larsson även att det är en lite märklig investering nu när oljan sinar, hoppas de har planerat så det går att ansluta logistikcentrumet till den närliggande järnvägen. En lösning som länsstyrelser har funderat på i många är är en överordnad regional planeringsnivå vilket givetvis är politisk dynamit som inte ens behövs där kommunerna är stora.

Att bromsa kulturlandskapets förändring var en fråga som ingav mig en del uppgivenhet. I Östergötland och Sverige i allmänhet tappas de största arealerna i magra skogsbygder där åker blir skog eller helt enkelt överges och det nämndes att fäbodarna är hotade, nötdjuren blir färre i mellanbygder och samma typ av problem finns med att behålla Östergötlands eklandskap. Här skär sig olika statliga styrmedel och mål för fauna, skogsproduktion och stödsystem. Stödsystem som i sin småpetiga byråkrati gör att bönder ger upp samtidigt som bidragens kapitalisering i högre markpriser både skyddar mot exploatering och gör det svårare för unga företagare att köpa mark och utveckla verksamheter.

Vi linköpingsbor fick många kängor för att vi är ledande på att bygga på god åkermark. För mig gäller kampen den mark som ännu inte är detaljplanerad, jag vill gärna locka upp byggandet på lite högre mark där det är lite dyrare att gräva, tydligare arkeologiska lämningar och artrikedom som skyddas medan åkern är en oskyddad biologisk öken som ”bara” ger oss mat. Å andra sidan minskar byggande på hagmark och övningsområdet risken för monotona områden. Allra bäst är givetvis att bygga vidare inom staden men där är det svårt att riva och grannklagan hörs mer än grannförhoppningar om bättre lägenheter och lokaler. Det lilla jag har kunnat göra i bygg och miljönämnden är att bidra till att släppa fram villor ute i skogen och tillbyggnader i gamla övernitiskt planerade villaområden, alltid något!

Om det gick att locka till att planera klokt och investera för ett hundraårsperspektiv vore mycket vunnet.