Den dyrbara åkermarken är ett oskattbart arv

Börje Backlund skrev följande insändare i Katrineholms Kuriren den 11 januari.

På Trettondagsaftonen fanns en artikel i Kuriren med rubriken ”All åkermark ska värnas”. Det var en förnuftig skrift, ty all åkermark är ingenting annat än så kallad matjord där vår mat ska växa.

Den som gått i skog som brunnit ner förvånas hur otroligt mycket stenar, både små och stora, som sticker upp ur askan. Man kan knappt få ner en spade utan att råka på sten. Det är sådan mark som fäderna brutit upp till odlingsbar mark.

I min ungdom berättade en gamling för mig, att; ”den som bröt så mycket nymark på en dag, så at han på kvällen kunde lägga sig raklång med utsträckta händer och fötter på den nybrutna marken utan att han nådde utanför det nybrutna, den hölls för att vara en riktig arbetskarl”. Den ytan blev ungefär tre kvadratmeter. Utslaget på en åtta timmars arbetsdag blev det ett kvadratmeterpris motsvarande tomtmark intill torget i en av våra mindre städer.

Men ännu var det inte färdigt. De uppbrutna stenarna skulle också forslas bort, men vart? Som utfyllnad i sankmark och ägovägar var det tjänligt. I husgrunder vid nybyggen, som stensättningar i nygrävda brunnar och som rökugnar i torkrior och bastur behövdes de också. Men om det ändock blev över! Då gjorde man murar av dessa stenar kring åkrarna. Ja, visst, det förstår jag också, att all vildmark inte kunder vara lika stenrik, men var fann man mark utan stenar? Den omåttliga mängden av stengärdesgårdar kring till exempel Falköping ger oss en aning om denna möda.

Men ännu var det inte riktigt färdigt. Inget matnyttigt växer i hård lera eller morän.. Det skulle vara matjord också för att det skulle bli en åker. Men matjord kan inte tillverkas på fabrik och inte fanns den att köpa. Av förmultnade växter och gödsel kunde man få matjord med tiden. Då gjorde man en typ sandwichtårta med ett lager halm och över detta ett lager gödsel, ett lager finhackat granris och annat som kunde ruttna. Myrstackar fyllde man också ut med, om man hittade några. Sedan ånyo ett lager av den dyrbara gödseln som man aldrig hade för mycket av. Gödsel var ”inte bara skit” på den tiden.

Sådana ”tårtor” breddes ut och arbetades in i den nybrutna lerans jord, som under seklernas gång blev vår tids åkermark.

Lägg tillsammans: jordköpet, uppbrytning av vildmarken samt dess förädling till åkermark. All detta blir så dyrbart, så vem har råd att köpa? Denna del av fädernas mödor är ett oskattbart arv värd att förkovra, ty alla är vi beroende av åkrarnas grödor.

Kanske går våra tiders bonde med tunga steg över sina åkrar? Men han går dock på den oskattbara dyra åkerjorden; av Gud välsignad och av människor så ofta underskattad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.Obligatoriska fält är markerade *