Den Goda Jordens vice ordförande Irene Oskarsson, som även är riksdagsledamot för KD och sitter i miljö- och jordbruksutskottet, publicerar idag följande debattartikel i Expressen.

Japaner kämpar i spillrorna av sitt land med att förse drabbade med de basala behoven. Tak över huvudet och mat för dagen. Även ett rikt land kan kastas över ända av okontrollerade krafter. Nu kan Japan importera både mat och förnödenheter av en villig omvärld. Men vad händer när importmöjligheterna begränsas av en global brist? Japan delar med Sverige dilemmat att vi långt ifrån är självförsörjande vad gäller livsmedel.

Åkermark är inte något vi kan tillverka. Det är en ändlig resurs som tar tusentals år av hårt arbete av både natur och människa för att möjliggöra och få brukbar. De öppna landskap av stenfria åkrar med odlingsbar jord som vi ser breda ut sig i landskapet måste respekteras. Vi har Sveriges godaste åkerjordar i sydvästra Skåne där så kallad baltisk moränjord brukats och förädlats av kunniga bönder under århundraden.

I Sverige lägger vi betong och stål för att uppföra hus och vägar på jord vi sen inte får tillbaka. I Skåne har hittills tio procent av den bästa åkerjorden försvunnit. Utöver detta planeras enbart i Skåne och Halland ytterligare nästa lika mycket läggas under bebyggelse, vägar och järnvägar de närmsta åren.

Vi måste hitta alternativ till att förbruka ändliga och fossila resurser för vår energiframställning. Jordbruket kan framställa bioenergiprodukter som ersätter olja samtidigt som det fortsätter bidra till livsmedelsförsörjningen. En hektar raps kan ge 1200 liter biologisk olja för uppvärmning eller fordonsdrivmedel. Samtidigt kan rapsen användas till fodermjöl som ett led i djurhållningen. Parallellt med att vi bryter oljeberoendet måste vi säkra vår åkermark.

Konkurrensen om den befintliga och potentiella uppodlingsbara marken påvisar det ohållbara i att förlita sig på import som alternativ till egen produktion. Vi importerar i dag mer än hälften av vår mat. Men vad händer om knapphändigheten skulle börja accelerera? Vid en livsmedelskris ser var och en till sitt eget lands behov i första hand. Vår möjlighet till självförsörjning blir då en akut fråga.

Vi kan inte fortsätta som vi gör i dag. Vem värnar om vår åkermark? De som primärt bär ansvaret, våra kommuner, väljer alltför ofta att prioritera en etablering med möjlighet till nya arbetstillfällen framför möjligheter till bevarad livsmedelsproduktion. Åkermarkens status måste lyftas till att bli ett riksintresse där man regionalt samordnar bevarandet och utvecklandet av åkermark. Alternativt måste kommunerna visa genom tydliga markeringar i sina översiktsplaner att man är beredd att se till att den bästa åkermarken inte för all framtid förstörs.

Det var längesen vi svalt i Sverige. Men de senaste veckornas utvecklingen i Japan visar oss hur sårbart vårt samhälle trots allt är. Värdet av att försäkra oss mot svält var något som man för ett par generationer kunde ge vittnesmål om. Kommer vi klara att bespara framtida generationer att slippa svält på samma sätt som vi gjort?